Som en retreat fast utan tystnaden och isoleringen

Jag har varit och hälsat på på förra årets skola. Oj vad märkligt det var. Och känslosamt. Tårarna började tränga fram redan när jag såg skolan från bussen, och när jag väl kom fram till mitt gamla hem, mitt gamla kök, mina gamla korridorer, så var det ännu värre. Jag tänkte fly i på toaletten för att samla mig, men det var ett dåligt drag, eftersom toaletten väckte minst lika mycket känslor som köket och korridorerna. Nästan mer, eftersom toaletten låg vägg i vägg med mitt gamla rum, och kändes som min. Att gråta ut i Gs famn var effektivare.

När jag väl hade hämtat mig från den första känslostormen var det så himla härligt att vara där! Livet där hade inte förändrats mycket, trots att de flesta människorna hade bytts ut. Men fortfarande var det kollektivt Idol-tittande i jämtes tv-rum, te-häng i köket, spring mellan borgarna, kladdkaksbakande, promenader till de vanliga ställena och filmtittande. Och stor uppslutning till de saker som hände på helgerna, eftersom skidsäsongen inte hade dragit igång. Helgens stora händelse var fårrusning; får blev vallade genom byn och det var frågeslinga och fikaförsäljning och ullproduktsförsäljning. I år frös jag mindre än förra året.

"Förra året" är ord som jag kände att jag sa lite för många gånger under helgen, tyckte synd om årets förstaårselever som var tvugna att stå ut. Tur för dem att jag bara var där en helg.

Något som var välidgt roligt också var såklart att träffa mina gamla skolvänner och min gamla kyrkvän A. Jag hade oroat mig för att jag skulle känna mig splittrad mellan de olika människorna, men det gick bättre än jag hade trott att få kvalitetstid med alla på ett någorlunda rättvist sätt. Skönt.

Efter helgen har jag känt mig på bra humör. Trots för lite sömn i ungefär en vecka, trots svåra uppgifter i programmeringskursen, som jag till och med låg efter i pga min bortahelg, trots saker som har gått emot mig, som stresshandling och borttappning av cykellyse, så har jag inte känt mig less. Det har nästan känts som efter retreaten klassen hade i våras, då jag hade nästintill outtömlig energi i flera dagar efteråt. Coolt att det kan funka trots att jag gör saker och inte sover så mycket.

Ikväll är jag stolt över mig själv, för jag sa nej till en aktivitet som egentligen verkade rolig, bara för att jag skulle få lite egentid. Cello, springtur, städning och spontantid tänkte jag kunde vara trevligt när jag för en gångs skull får lite tid över, men kanske är jag lite för tidsoptimistisk. Som vanligt nuförtiden.