Resfebern

De senaste dagarna har de största orosmomenten inför resan bestått i att fundera över hur och när jag ska hinna med alla förberedelser, till exempel att köpa grejer, skriva ut saker och packa. Men ikväll slog den stora resfebern klorna i mig. Vad ska jag egentligen göra i Guatemala hela sommaren? När jag skulle kunna vara här hemma och jobba på äldreboende och göra nånting som jag vet hur det funkar? En vardag på gränsen till tristess. Bekvämt. Träffa kompisar då och då om man lyckas passa ihop schemana. Samla pengar på hög.

Nej, jag tror nog jag vet varför jag åker egentligen. Men det är ju lite jobbigt att ha höga förväntningar, så nu tog min kropp tag i det hela och började oroa sig lite istället. Tänk om tristessen slår till trots att jag har längtat efter det, tänk om det är svårt i två månader, tänk om...?

Tänk om det blir alldeles underbart. Så säger vi nu. För nu ska jag gå och sova min sista natt i min säng på 8 veckor, och då ska jag inte ligga och oroa mig. Godnatt!