Statusjakten

Något jag verkligen ogillar är när olika folk i en grupp har olika status. Något jag ogillar ännu mer är när jag kommer på mig själv med att agera utifrån det. På sistone har jag upptäckt denna statusskillnad mer och mer i de grupper jag befinner mig i, jag blir tokig! När man tydligt märker vem i gruppen som är "mest värd att prata med" eller "mest värd att lyssna på". När det finns någon sjuk outtalad regel om vem man lyssnar på om två pratar samtidigt. När det inte lämnas tillräckligt med plats åt alla, bara vissa. Vem är det egentligen som bestämmer vem som har högst status? Och varför bestäms just den personen till att bli The One? Och varför ser jag det så mycket nu? Har jag varit förskonad från det tidigare eller har jag bara blivit bättre på att upptäcka fenomenet?

Och det värsta är att jag ju inte är bättre själv. Även om jag ser och blir arg på hela grejen, så vill jag ju också vara med där alla andra vill vara med. Högt upp. Men så står jag knappt ut med mig själv istället. Antingen måste jag bli bättre på att bryta med statushetsen, eller så måste jag bli sämre på att se den, eller så måste jag hädanefter bara umgås med en person i taget. Umgås man med bara en så finns det inte rum för att välja vem man vill prata med på samma sätt.

Det vore nog bäst att lära sig att bryta med den. Helst utan att jag ska klappa mig själv på axeln efteråt. Utan bara som en naturlig del i att umgås. Förhoppningsvis så kan man dra med sig folk då också. Tänk om man hade gåvan att kunna göra varje grupp fri från statusjakt!