Reträtt

Jag har varit i stugan och vilat upp mig ett dygn. Det största kravet som låg på mig var att välja om jag skulle välja att läsa en bok på svenska eller spanska. Det var ungefär lagom. Resten blev jag servad av mamma och pappa, jag är ju faktiskt nyopererad. (Hur länge får man vara det egentligen?). Mycket välbehövligt var det i alla fall. Trots att jag sover och sover, så är jag så trött så trött ändå. Idag i kyrkan fick jag sitta och verkligen kämpa mot att ögonen skulle falla ihop, trots att jag sov 9 timmar inatt. Jag har kanske en del att ta igen.

Det är lite märkligt med stugan. Vi har haft den i några år nu, men jag har inte hunnit varit där så väldigt mycket. Kanske en sådär 6 gånger eller så. Under dessa gånger har jag så tydliga minnen av var mitt fokus har varit just då. Först minns jag hur jag låg på gräset och läste om Sydamerika, innan min Stora Resa. Laddade inför mitt dittills största äventyr.

Nästa gång var jag precis jättenyhemkommen från Thailand. Då låg jag på gräsmattan och försökte skriva något slags avslut i min Thailandsdagbok. Förstökte samla mig, fatta att jag var hemma, fatta att jag hade lämnat Thailand. Starka känslor, förvirring, nästan chock.

Nästa gång var dagen efter jag hade kommit hem från min folkhögskola. Dagen efter det stora gråtkalaset. Vi hade med oss Italienbesök dit, jag var igen inte riktigt mig själv, var inte riktigt med. På ett sätt skönt med massa annat fokus än mig själv för att glömma saknad, men jag var så trött att jag drog mig undan från sociala stunder för att sova.

Sen var det ett besök som var ganska lugnt. Mitt i jobb- och flyttastress, igen skulle jag byta liv. Hann knappt andas ut alls när jag bara var hemma för allt som skulle fixas. Men återigen fick jag en paus.

Och så nu. Hemma från Umeå, måste lära mig själv att en perfekt dag inte måste innehålla "lite effektivt pluggat" + "något effektivt gjort hemma" + "någon rolig aktivitet, en sådan man kan längta efter och som helst involverar ett gäng kompisar". Utan att en dag som bara innehåller läsande kan vara nog så bra. Lära mig att jag inte måste sakna alla från Umeå, jag klarar mig bra utan dem en sommar. Jag har ju klarat mig alla somrar hittills, till och med hela mitt liv hittills, utan dem.

När vi skaffade stugan såg jag framför mig hur jag skulle vara där i flera dagar i sträck, hur jag skulle ligga dag ut och dag in på stranden, hur jag skulle skaffa mig mina favoritspringrundor. Men än så länge har jag inte legat på stranden en enda dag, och jag har inte sprungit samma runda mer än en gång. Hittills har det mest funkat som en plats för att lugna kaoset i mig. Men kanske är det en sådan reträttplats jag faktiskt har behövt allra mest.