Stug- och familjeliv

Så är hela familjen hemma igen. Eller, hemma är väl att ta i, men i alla fall i stan. Det känns så roligt att ha syster hemma igen! Första dagen var jag inte på nåt superhumör, var rätt seg och allmänt trött på ljud, vilket inte alls var en bra kombination med att känna "åh vad roligt det är att ha familjen samlad igen!". Särskilt inte när mina båda syskon var på samma humorhumör, en slags humor jag aldrig riktigt har delat med dom. Jag fick nästan panik och tänkte att det här året hade förstört mig och gjort att jag har kommit ifrån en nära relation, för det var ju jag som hade förändrats, inte hon. Men som tur var så vände mitt humör, och jag upptäckte att jag fortfarande fanns kvar, kanske hittade jag tillbaka dit för att nån tog fram mig? Skönt var det i alla fall, och väldigt roligt, jag fick fram den del av mig som kan skratta åt lite allt möjligt, som jag har saknat så länge! Jag är glad att syster är hemma! Och sen så blev det ett överraskningsvälkommenhemparty när vi kom hem till vårt hus, woho vad roligt! :D Och trots en försägning så verkade kalaset komma som en jätteöverraskning, och chocken över att se alla kompisar liggandes på golvet i köket gjorde att inte heller syster kunde stå upp, utan hon föll ihop och låg på golvet en stund.

Sen kom jag till frågan, skulle jag ansluta till kalasandet, eller skulle jag avvika, som har varit mitt naturliga sätt att hantera mina syskons kalas hittills? Men samtidigt kändes det ju väldigt trist och onaturligt att sitta och trycka på mitt rum i den här situationen. Jag hade ju sett fram emot kalas! Men kanske var jag lite påverkad av en av mina drömmar om överraskningen, då A sa till mig "nu får du gå, nu är ju allt fixat och K är här!". Men efter att ha beklagat mig lite över min skumma känsla för några så kändes det lite bättre och jag anslöt till kalaset, förutom när det blev jättetrångt i ett rum och det berättades saker jag redan hade hört några gånger. Och det kändes väldigt bra efter att jag hade släppt den skumma känslan.

Stugan förutom det faktum att hela familjen var samlad var härlig, och jag hann med det mesta som ska hinnas med, trots att vi var där lite kortare tid än vi brukar vara. Det blev ingen glass på Tindered i år, men istället på smultronstället, så jag ska inte klaga! Det blev både springning och promenad runt Troserum, bad i både pors- och kvartsviken, cykeltur till coop nära i Edsbruk för inhandling av resgodis, massor av läsande, umgänge med släkt, eldning i öppna spisen, solning, sconeskväll och en klassisk tisdagskväll med allsång på skansen och morden i midsummer. Något som stack ut litegrann var att jag fick träffa mitt första kusinbarn för första gången, hon är ett halvår ungefär, jättesöt! :D Och känns ärofyllt när man får bli den som får leendet när hon tittar sig runt i rummet :P

Förutom att vara i gammstugan så har jag också fått inviga nystugan, nu har jag äntligen varit där när vi har ägt stugan! Det känns bra, jag är lite förvånad över att det känns rätt mycket hemma redan. Fast det som saknas är den delen av hemma som gör att jag vet vad jag kan göra där. Fast mor och far försöker berätta vad jag kan göra, men det blir jag mer irriterad på, jag längtar efter att få upptäcka själv! Fast jag vet inte riktigt när jag ska hinna allt jag vill. Idag bröt jag ihop litegrann för att jag var så trött och blev så stressad över vad jag måste fixa. Typ vaccinationer, kolla upp vad jag vill göra på resan, bestämma mig definitivt för vad jag vill göra till våren, jag är bara övertygad vissa dagar, och idag kändes allt så hopplöst och värdelöst. När jag sen upptäckte att en affär som jag trodde stängde klockan åtta, stängde redan klockan sju, vilket gjorde att jag inte hann köpa dom nedsatta byxorna som jag hade tänkt, blev det för mycket för mig, och jag var tvungen att lägga mig på sängen för att gråta och vila lite. Efter en timme var jag redo att kliva upp igen, men det krävdes lite mer gråt, och uppradande av stressmoment för mamma innan jag blev lugn på riktigt igen. Det var ju faktiskt inte så farligt. Och det var fler veckor kvar innan resan än jag trodde. Så imorgon, efter en morgontur till birsta, så ska jag ut till moningsandstugan igen, för att vara där flera dagar, det ser jag fram emot! :) Och när jag är där så kan jag göra bort lite grejer jag behöver, typ ringa infektionskliniken för att boka vaccinationstid, och ta med mig sydamerikaböcker och läsa på lite. Perfekt.

Jag ser fram emot nästa veckas planer, och jag ser fram emot partullriks. Och det finns faktiskt ganska mycket tid runt omkring allting! Det är bara våren som inte känns helt hundra, jag vet inte riktigt vad jag vill uppnå. Är målet att göra en god gärning eller åka på eget äventyr? Lära sig ett språk? Frågan är bara hur bra man lär sig ett språk om man inte ens kan alfabetet när man åker dit, och inte får någon ordentlig undervisning i språket, och bara är där 6 månader? Och hur god gärning kan man göra egentligen, ger dom mig mest ett jobb för att jag ska ha nånting att göra? Och hur äventyrsfullt blir det egentligen om det slutar med att jag bara sitter i mitt hus och tragglar ett nytt alfabet och inte träffar folk för att jag är asocial och inte kan språket? Alla säger ju att det är efter ungefär ett halvår som det släpper, men då åker jag ju hem? Och det kanske tar ännu längre tid om man inte alls kan språket eller något liknande språk ens när man kommer dit? Jag vet inte, jag vet inte vilka mina alternativ är heller, om jag skulle komma fram till att jag inte vill det här, så det kanske blir det i brist på bättre. Eller så blir det det här med en stor glädje, det beror på vilken dag man frågar mig. Behöver nog ett peppande samtal om det här för att försöka bli lite mer säker.