Gladkänsla vs tungkänsla

Idag hade jag planerat att åka på en dagstur på skidor. Men så blev jag sjuk, typiskt! Fast rätt välbehövligt tror jag ändå att ha en hel helg som bara består av lugna saker, typ sova ut, sitta och sega med trevliga människor vid frukostbordet i timmar, plugga (en intressant bok, så det är knappt synd om mig!), städa, tvätta osv. Och idag mår jag i alla fall bättre än igår.

Den senaste veckan har jag åkt mycket skidor, både längd och slalom. Det var skönt när vädret släppte och det blev lite varmare än 20 minus hela tiden. Nu känns tolv minus riktigt behagligt. Eller 6 minus, som för en vecka sen, då jag med Kent i öronen åkte runt runt i spåret som börjar 200 meter från skolan, solen sken, och det var så fantastiskt att jag aldrig ville sluta. Till slut var det på grund av tidsbrist jag gick in. Ah. När jag åker längd nu längtar jag redan till nästa gång jag får åka ut. Det känns som en otrolig lyx att bo som jag gör, att jag faktiskt kan åka skidor varje dag om jag vill. Stor skillnad från i slutet av min skidåkarkarriär då jag alltid gruvade mig för nästa skidpass.

En kväll häromveckan så hade jag mitt egna silent noise party, alltså disco i hörlurar, till den här låten:

Kan inte riktigt stå still till den. Jag blir glad av den, det är bra.

Det har behövts gladlåtar och det har behövts skidåkning de senaste veckorna. Ibland har jag helt plötsligt och utan förvarning sjunkit ner i deppdjup. Ibland helt utan synlig anledning, konstigt. Det har känts lite som det kändes ibland i Thailand, då jag klassade den som hemlängtan och drömde om min hemresa. Grejen nu är att jag inte riktigt vet vad det är som skulle få bort känslan, för det är ju inte hem jag längtar. Det är konstigt. Nära till tårar har jag också, härom dagen när vi pratade om våra familjer blev jag alldeles rörd och tårögd. Vad är det med mig? Jag hoppas att tungkänslan slutar attackera mig, kanske nu när solen börjar komma tillbaka. Hoppas att jag blir frisk snart så jag kan fortsätta med min känsloflykt i skidspåret.

Idag är inte en så jättebra dag, men det var väl ganska förväntat, det är faktiskt dagen det är fel på, och inte dagens innehåll. Det är fel på några dagar i rad nu.

Häromdagen såg jag Chess, första gången på säkert ett och ett halvt år. Jättefin var den, ännu bättre än jag kom ihåg. Jag blev så rörd av den att jag grät när den slutade, sån där riktig gråt som går att man skakar, inte bara rinnande tårar. Första gången jag har gråtit till den filmen, konstigt att det inträffar efter typ tio gånger.

Blaha blaha blaha, jag tror minsann att jag hade ett uppdämt bloggbehov. Nu ska jag bara bestämma mig för vilken dag jag ska åka hem på sportlovet och boka biljetterna, sen blir det middag. Jag lyckades inte skicka mina Thailandmail idag heller, känner mig lite dålig för det. Men till veckan kanske.