En dag för avsked

Igår var det dags för U-klassen att åka. De ska vara borta från skolan ända till påsk! Huvva vad sorgligt, och oj vad jag grät. Jag trodde att jag var ganska härdad mot avsked, och två och en halv månader är egentligen inte så mycket om man tänker på hur långa avsked jag klarar av med bara en vanlig kram och ett "ha det jättebra, vi ses!". Men nu var det flera andra som var känslosamma och läckte tårar, och när jag väl hade släppt på dom första tårarna var det så skönt att gråta ut ordentligt.

Idag för ett år sen lämnade jag Sverige för att åka till Thailand, vilket innebär att jag igår för ett år sen tog alla sista avsked och åkte iväg mot Arlanda. Det gjorde att jag grät förra årets tårar igår också, det var nog nästan lika mycket gamla tårar som nya tårar som jag grät. Skönt var det i alla fall.

Det var skönt för gårdagens avsked att inse att det inte alls var lika dramatiskt som förra årets avsked. Det här var ju bara mindre än hälften av tiden, jag har kvar väldigt många människor jag tycker om här, framtiden känns inte särskilt oviss... Ibland är det bra med perspektiv.

Årets gråtkalas slutade i alla fall bra, som ett gråtkalas ska sluta. Vi bakade massor med kladdkaka samtidigt som vi sjöng/skrålade gamla dängor som I will survive och Everybody hurts. Sen kändes det bättre, redan innan vi hann börja frossa i kladdkakorna.

Jag tror det kommer kännas tomt och konstigt att de inte är här, och visst kommer jag att sakna dem, men det finns många människor som jag saknar utan att bryta ihop, och tomrummet tror jag att man vänjer sig vid och lär sig att fylla ut.

En trogen vän är ett starkt värn.
Att finna en sådan är att finna en skatt.
Jesus Syraks vishet 6:14

Jag har en fin tröja på mig idag.