Nattflum

Jag är rädd att jag ska lyssna sönder låten. Men jag kan inte hålla mig från att klicka på play på youtube igen! Nu kan du också få lyssna sönder den :P eller bara njuta av den, så det känns bra i hela kroppen! För övrigt känner jag mig halvt oinspirerad att skriva, men jag orkar inte sitta och kolla på bilder och tänka för mycket heller.

Det känns sjukt konstigt att jag inte ska tillbaka till min klass igen. Det finns kanske personer som jag inte kommer träffa mer. Men jag vill träffa dom! Jag vill träffa dom som det inte är så jättestor chans att jag kommer träffa så mycket mer heller. Vissa mer än andra kanske. Och det känns lite bökigt att dra ihop nåt, för jag har ingen lust att "festa", och det känns typ som att det är på fester som folk kommer träffas. Men vi som inte är så partypeople då? Vi som hellre har filmkvällar? Men ska man dra ihop en filmkväll är det svårt vilka man ska dra ihop för. För då går det inte hela klassen samtidigt, iaf inte hos mig. Och om man då ska prata med fler än "vanliga gänget", hur ska man göra det på ett naturligt sätt? För det får inte plats så väldigt många fler bekvämt framför tvn än 7. Usch, bökigt...

Jag känner att jag till och med kommer sakna själva pluggandet, att sitta en kväll med matten, dricka te, känna sig duktig och effektiv, och lyssna på bra musik. Låter det inte härligt så säg? Och att njuta speciellt av helgerna, fast det gör man väl ändå om man jobbar, som jag hoppas att jag kommer att göra. Men att få göra det man kan och är bra på, veta vad man håller på med, veta vad man kommer att göra ett bra tag framöver osv. Njut ni som fortfarande går kvar i skolan! Jag är i alla fall glad över att jag har jobb, men det börjar ändå bli dags att söka jobb till hösten också.. Åh vad jobbigt, sånt är så stressande! Och inte stressande på "ha mycket att göra i skolan-sätt", sånt har jag lärt mig att hantera, mycket värre! Men det ska väl gå, bara jag tar tag i det... (för övrigt så har jag gått över till U2, ska spara på til Kingdom come nu, U2 är också väldigt bra, har varit underskattade från min sida)

Igår kände jag mig lite som om jag var med i What women wants, är det någon som har läst min blogg? Om nån överhuvudtaget läser så får du gärna säga nåt i en kommentar, eller åtminstone säga ingenting i en kommentar, du får vara anonym också (oh vad snäll jag är :P) Det kan vara lite intressant att se om det är nån som har hittat mig, haha.. Fast det behöver inte vara nån som har läst heller, det kan vara att jag minns eller tänker fel om vissa personer, eller så har någon mognat det senaste året. Men mest är det nog att jag minns fel, undrar varför. För jag känner ju igen dig nu också. Men är det nån som har läst och tagit åt sig, så förlåt! Jag menade det inte så hårt som jag kanske lät. Saknade bara lite det här med att vara helt ensam i huset och sjunga högt själv, men uttryckte mig lite klumpigt.

Jag känner lite att den här bloggen blir nån slags motreaktion när jag inte har några uppsatser att skriva, och inga matteuppgifter el. dyl. att lösa, då hamnar jag här. Nu har jag ju tappat där jag skrev förut, nämligen i matteblocket eller kanske mest fysikblocket, när jag var less, och jag skrev en sida tankar som jag sen suddade ut. Nu behöver jag inte sudda, men det blir ändå inte på samma sätt som om jag skulle ha fyllt ett worddokument och sparat. Eller raderat. Det här känns lagom meningsfullt blandat med anonymt. Fast om nån som kände mig skulle läsa så tror jag att dom ganska snabbt skulle se att det var jag. Om dom orkade ta sig igenom alla mina blahatexter. Det kan inte vara så lätt, stackars dig som läser. Om du nu finns.

Jag vet inte hur jag ska lösa ett problem. Och jag vet inte ens om det är ett problem, därför känns det svårare att lösa. Jag vet liksom inte vad målet är, och om jag siktar på en sak så kanske det känns helt fel om jag väl närmar mig det, och då kanske jag inte vet hur jag ska dra mig ur. Eller så har jag gjort bort mig helt till ingen nytta. Och på fel sätt liksom. Det bästa vore om nån annan tog tag i saken, då kunde jag lättare bestämma mig efter vägen eftersom ingen vet vad jag tycker och vill. Fast det känns ganska otroligt att det skulle hända, men det är ju kul att dagdrömma :P Problemet är att jag inte vet hur pass verklighetsförankrat det är, jag gör kanske som i Vanilla sky, att jag hittar på efter filmer och låtar och folk, och så blandar jag så att det jag tror är en verklighetsförankrad dröm egentligen inte är det. Och nu var det så längesen det lilla som verkligen är verklighetsförankrat påminde mig om hur det egentligen är, så jag glömmer bort. Och jag vet inte när det ska bli tillfälle att jag ska bli påmind igen. Vilka problem man har, haha :P

Nej jag borde faktiskt sova. Men blogg plus patiansen Kungen är ju kul det med. Men det är jobbigt att vända på dygnet för mycket. Ska förresten vara barnvakt på fredag. Jobbigt. Särskilt eftersom det är mitt på dagen, så dom fyraåriga tvillingarna är inte trötta, som på kvällen, och dom kan vara ute och dela på sig och springa runt och springa in till olika grannar, och jag måste ha koll på båda även om dom delar på sig. Sist var dom snälla, men då var det kväll, och dom två gångerna innan det har dom varit rätt jobbiga. Särskilt den sista av dom två gångerna. Men jag förbereder mig väl som sist: ber mycket till Gud, så löser det sig nog. Snälla Gud hjälp!!!