Att jobba eller vara ledig, det är frågan

Vaknade i morse av att mamma kom in med telefonen i handen.
"Jag vet inte vem det är, så låt som om du inte sov!"
"Hej det är Nora" sa jag med den piggaste röst jag kunde få fram då.
"Hej, det är från bemanningen, vi har kris på Bruksgården 1, kan du komma och jobba?"
"Tja, när skulle det vara då?" med en röst som inte längre ansträngde sig för att vara pigg
"Nu, hon som skulle ha jobbat skulle ha börjat för två timmar sen."
"Visst, jag kommer så fort jag kan."

Vad gör man inte för att visa sig villig att jobba för att kunna få mer jobb sen? Även om jag aldrig hade varit på avdelningen i fråga. Fem minuter senare ringer samma person igen.
"Hon som skulle ha kommit hade försovit sig, hon ringde nyss och sa att hon var påväg, men du får komma om du vill, men du behövs inte!"

Jag stannade hemma, så roligt är det inte att jobba, särskilt inte om man ska känna sig överflödig. Och så skulle jag ju träffa mina kusiner, och eftersom jag dom senaste åren inte har träffat dom mer än typ en dag/år, och jag jobbade hela dagen igår när dom också var här. Och med hela dagen menas mellan sju på morgonen och halv tio på kvällen, så jag hann inte ens se dom på dagen. Fast själva jobbandet var inte så farligt, och så hade jag ju en lång rast i mitten så jag hann träffa J och köpa billiga skor :)

Och innan dess var det ju exklassfest i fredags :) Det var kul, fast det var många som svek :P Närå, det är ju alltid svårt att få ihop alla, särskilt på sommaren så att alla kan, men halva exklassen var väl där eller nåt sånt. Det var skönt att det kändes som när vi slutade och inte som för ett år sen, var lite orolig där ett tag. Förlåt för att jag är taskig. Men det kändes faktiskt som om det fanns en risk, och risk säger jag för att nu känns sammanhållningen bättre, även om vissa kanske trivdes bättre för ett år sen än igår kväll, särskilt i början av kvällen.

Trodde inte det skulle kännas så konstigt att gå därifrån, fast jag hade pratat med A som tyckte det kändes konstigt, men det kändes faktiskt sorgligt att gå därifrån. Hade till och med lite nära till tårar där en kort (KORT!) stund, men det gick över när jag skulle försöka backa mig ut från min parkering utan att köra in i nån annans bil. Det gick.

Hm.. Mitt liv känns just nu som att antingen jobbar jag eller så blir det segisdagar. Då är jobbdagar att föredra. Fast just idag så var det ju kusinerna några timmar där som gjorde att det kanske var värt att vara ledig idag. Men annars så. Fast lagom är väl bäst, så är det väl med allt. Det är bara det att det vore bra om alla saker som händer, händer när jag är ledig, och att dom dagar när det inte händer nåt så lyckas jag pricka in jobb. Plus att det kunde få vara bra baddagar när jag är ledig.