Om sarskorpor, att hora hemma och uppbrott

Det har faktiskt gatt forvanansvart bra att styra tankarna. Fast jag beter mig anda lite som nar man har en sarskorpa, jag vill testa att pilla lite pa skorpan, trots att jag vet att det enda det kommer att leda till ar att det gor ont, borjar bloda och det tar langre tid att laka. Imorse pillade jag mycket pa min sarskorpa. Fast sen lyckades jag komma ifran tankarna genom att skriva dagbok om andra saker, eftersom jag upptackte att jag inte orkade skriva om skorpan. Mornarna ar varst. Igar morse trodde jag att det gjorde ont pa det dar sattet som borjar bli valbekant nu, men efter ett tag kom jag fram till att det nog bara var allmant "vakna pa fel sida". Jag ar glad over att jag har lart mig skilja pa dom olika nu! :) Ett tag skyllde jag alla negativa kanslor pa skorpan, illa.

Men jag har det ganska bra har nu faktiskt. Jag kom pa mig sjalv (i fredags forsta gangen, men da var det liksom andra grejer som tog mina tankar bort fran det nar jag tankte satta mig ner och triumferande blogga) men att kanna mig hemma har i skolan. Jag gick uppfor den dar trappan jag har gatt uppfor sa manga ganger, och tankte "ah vad jag ar less pa att ga upp for den har trappan", och det kandes verkligen som hemma. Och lektionerna har jag hyfsad koll pa nu ocksa, aven om fantasin tryter ibland. Men jag vet hur jag ska ha en lektion, aven om det ibland kan vara svart att veta vad jag ska gora. Men jag har manga lektioner planerade nu, sa just nu kommer jag inte pa nanting jag faktiskt maste gora! Forutom att mojligtvis skriva i min dag-for-dag-dagbok, som jag ligger typ en vecka efter i.. :S

Idag aker jag soderut! :) Ska halsa pa L, se hur hon har det i sin skola och familj, och pa fredag aker vi till Hua Hin :) Otroligt roligt ska det bli! :) Vi ska fira midsommar med jordgubbar och blommor under kudden, och med att prata svenska! Fast jag maste anda saga att nar vi borjade planera den har resan sa var jag i storre behov av den. Da langtade jag mycket for att jag ville fa en paus fran allt det svara, jag langtade till att kunna slappna av och kanna mig som mig sjalv. Langtade bort fran alla "how are you" med det patvingade svaret "I'm fine thank you" med det patvingade leendet, trots att man kande for att gomma sig i ett horn eller gora sig av med alla manniskor runt omkring en.

Men nu kanns det battre. Jag hade kunnat vara hemma i helgen ocksa, inte for att jag vill det, jag vill ju verkligen traffa L, men for att hemma ar avslappnande ocksa. Det ar Hs fodelsedag pa lordag, sa i sana fall hade jag umgatts med henne och hennes kompisar, och torsdag-fredag i skolan kanns inte heller nat som jag behover fly fran.

Jag kanner inte sa mycket for att aka hem langre heller. Eller, det ar val lite olika fran dag till dag, men till exempel i mandags hade jag ingen lust alls att aka hem! Hade varit pa en skola dar jag hade min lektion helt sjalv, utan nagon thailarare som kollade pa mig, men alla barnen lyssnade anda. Och dom var sota, 7-12 ar tror jag. Och jag kanner mig jatteuppskattad pa den skolan, dom andra lararna pratar nastan ingen engelska. Och pa eftermiddagen hade jag kunnat ga till mandagsmarknaden, eftersom jag inte hade nagon hetslektionsplanering att gora, fast H och R hade precis varit dar nar jag ringde. Men en annan gang! :) Det kanns som att jag har ett liv har, en vardag! Sa skont! :)

Tanken pa hemma kan skramma mig lite ibland, nar jag hor om alla som ska jobba och aka bort. Tank om det bara blir att jag sitter darhemma och fryser och inte gor nagot vettigt alls? Tanker tillbaka pa mina forsta dagar hemma efter Sydamerika, nar jag var saaa uttrakad. Tank om jag far en san manad? Och da kan man inte ens kalla det "ett aventyr", som jag kan har nar jag ar uttrakad. Fast det finns ju manga manniskor att ringa, man borde ju kunna fa tag pa nagon i alla fall.

Det ar konstigt med den har tiden i folks liv. Jag tycker jag laser (typ bloggar, facebook) och pratar om sa mycket avsked hela tiden! Det har ar verkligen en tid da folk avslutar grejer, flyttar nagon annanstans, avslutar kapitel i sina liv. Stort konstigt. Den storre delen av livet fram till studenten sa fortsatte ju det mesta, och aven om det kandes valdigt dramatiskt att byta skolor efter sexan och nian sa var ju alla kvar i stan anda! Nu sprids alla vind for vag, manga ar pa ett stalle i ett ar och sen tvingas man bryta upp. Och sa blir man ledsen over att bryta upp. Och sa mellanlandar man kanske pa hemmaplan, och sen ar det dags for avsked igen. Aven om folk i alla tider (eller i alla fall manga tider) har hallt pa sahar, sa blir ju varje uppbrott en liten tragedi i sig. Lar man sig att ta det mantro? Blir man starkare? Eller ar man bara dum som utsatter sig for det? Fast blir det en liten tragedi sa betyder ju det att det ar nagot som har betytt mycket for en, sa jag tror det ar vart det. Aven om det kan vara jobbigt. Jag ser pa det lite med skrackblandad fortjusning. Ibland hoppas jag pa att slutet av nasta ar ska bli en san liten tragedi, eftersom jag vill ha ett sa bra ar som mojligt, men ibland undrar jag hur jag skulle orka med det. Fast det basta ar val om det ar nagon slags lite tragedi med nagon losning, att det inte alls blir sa svart att halla kontakten med dom manniskor man har traffat osv. Men anda. Det ar verkligen en speciell tid i livet det har.