När man jobbar

Det blev visst alldeles tomt här på bloggen. Det är för att jag har haft så fullt upp med jobb och sociala aktiviteter. Och de korta stunder jag har varit alldeles för mig själv och hemma har jag varit så himla trött. Så trött att jag inte orkar göra annat än virka eller stirra rakt framför mig ungefär.

Mitt jobb är å ena sidan fantastiskt, å andra sidan otroligt frustrerande. Fantastiskt för att jag kanske för första gången fattar ungefär vad en civilingenjör gör på dagarna. Jag förstår varför alla säger att de knappt kan beskriva en vanlig dag, eftersom den ena dagen inte är den andra lik. Jag förstår att ett relativt enkelt ursprungsproblem kan innehålla komplicerade praktiska detaljer, som kräver att man ägnar en dag eller två åt att förbereda något slags material. Jag har fått vara med på möten där man diskuterar detaljplaner och hur man ska gå tillväga kemiskt och praktiskt, jag har fått vara med på möten där man diskuterar vilka projekt företaget ska ta itu med härnäst. Så himla spännande att få höra hur planerande går till i stort och smått!

Den frustrerande biten är just att den ena dagen inte är den andra lik. Att när jag väl tror att jag ska börja med något så visar det sig att det inte var så lätt som jag trodde, utan jag måste ägna en halv dag åt att leta material först, eller hänga efter min handledare som letar. Till slut kanske det visar sig att något måste beställas, och så får jag försöka sätta mig in i något annat. Idag ägnade jag hela förmiddagen åt att värma klumpar som pressades med vikter i en ugn, och så klippte jag ut några pappersbitar. Då kände jag att jag gjorde riktigt mycket. Jag längtar tills jag har någon slags koll på läget så jag kan göra saker själv och vet vad jag ska göra när jag är klar eller kör fast med en annan. Jag hoppas jag kommer att nå det under de här fyra veckorna.