När det blir för många sista ryck

I söndags tog jag slut i mitt pluggande. Mer slut än bara sånat där tillfälligt "nu är jag less på det här!". Men jag tänkte "bara jag vilar lite nu ikväll så kan jag göra en sista kraftansträngning imorgon på tentan!" Jag skrev tentan, kände mig lycklig. Yes, jag överlevde hela vägen ut. Insåg att jag hade projektrapporten kvar. Tänkte "bara jag fixar det här nu så fort som möjligt så är jag klar sen. Sista rycket nu, kom igen!". Hittade några krafter som jag inte trodde att jag hade, fick klart projektrapporten. Insåg att jag hade 4 labbrapporter att lämna in, och tre räkneuppgifter som det skulle spelas in en förklaring till. Tänkte på tisdagen: "det här kan ju inte vara så himla svårt, det är väl bara att fixa lite snabbt och skicka in, sen är det ju verkligen sommarlov! Kom igen, sista kraftansträngningen nu, sen är du klar!". Jag finjusterade tre labbrapporter, skickade in. Phu. Nu var jag nära. Satte mig med den sista, den som inte var klar. Insåg att anledningen till att den inte var klar var för att jag inte fattade. Suck.

Att spela in förklaringar till räkneuppgifter då. Det skulle i alla fall gå snabbt, varje förklaring fick vara max fem minuter lång. Men efter några försök så insåg jag att det var svårt att planera sin tid, och helt plötsligt hade jag tre fem-minutersförsök på första uppgiften. Dessutom så krånglade tekniken som alltid, och poff så hade det gått ett par timmar.

Nu är det bara sista rycket kvar. Sista labbrapporten, den som jag inte förstår. Men jag börjar misstro att det finns något sista ryck. Det tar ju aldrig slut som det verkar! Jag känner mig ungefär som när man är på ett träningspass med instruktör och instruktören säger "sista varvet nu, ta i allt, ni vill väl gå härifrån trötta!". Och ja, det vill man ju, så man vill ju inte sega bort den sista tiden. Så man tar i allt vad man kan, ser fram emot slutet när man får andas. Och så säger instruktören "hoppsan, jag räknade fel, det är visst en sista gång kvar. Nu är det dags att lägga i högsta nivån!". Och man tar i, vilket nederlag det skulle vara om man gav upp för tidigt, nu när man var så nära. Men så ger sig inte instruktören, utan gång på gång blir den sista. Ingen möjlighet att hushålla med krafterna. Jag tycker inte om att bli lurad.

Och jag längtar efter att kunna andas djupt utan att låta som en astmatiker.