Sommarhejdå

Jag hatar hejdån. Och jag känner mig töntig som gråter över ett sommarhejdå. Var inte jag härdad av många riktiga avslutningshejdån? Alla "Hejdå, hoppas vi ses någon gång igen"? Eller så kanske de bara har gjort att varje hejdå som känns lite jobbigt i magen får extremt stor plats i hela mig.

Jag kanske kan skylla på för få timmars sömn inatt. Fast jag känner mig inte så trött, jag är rent av på gång. Eller var på gång. Nu vill jag bara få en anledning att springa efter, att säga "du glömde...", för att göra det senaste hejdået till inte det sista innan sommaren. Men det skulle ju inte leda någonvart. Eller så vill jag bara ligga på min säng och få gråta ut så att det inte känns så mycket längre. Men det hjälper inte riktigt. Då återstår bara att hoppas att det blir augusti snart.