When nothing comes in between I seem to loose track of what matters most to me

Ibland förstår jag mig inte riktigt på mig själv. Så trött som jag var förra veckan tänkte jag att jag behövde en vecka, minst, för att återhämta mig. Ligga däckad och osocial dag ut och dag in, som jag gjorde i princip hela jullovet.

Och ja, när jag kom hem igår var jag trött. Det kan ha berott på en alldeles för kort natt, men det första jag gjorde när jag kom hem var att lägga mig i soffan. Sen tog jag mig inte därifrån på några timmar. Orkade knappt prata, så efter ett tag gav pappa upp och gick ut och sprang istället. Efter ett par timmars sömn, ordentligt med mat och ett jättestort glas cola var jag med på banan igen. Sen testade jag att bara hänga lite hemma, prata lite med mamma och pappa, satt och tittade rakt framför mig. Men jag tröttnade. Kände att någon saknadskänsla började leta sig in i mitt hjärta och mage, försökte febrilt trycka bort den. Om den väl fastnar är den ju så himla jobbig att bli av med.

Jag började ta mig an de handarbetessessioner som jag hade planerat var lämpliga för ett sommarlov utan alltför mycket planer. Mamma lärde mig att virka en mormorsruta, jag testade att göra en, och när garnet var slut gick jag över till att sy märken på overallen. Jag sydde fast fler än vad jag har gjort under hela den här vårterminen tror jag.

Idag vaknade jag tidigt för att skjutsa mamma och pappa till tåget. Sen hinner man med så himla mycket på en dag. Jag åt frukost jättelångsamt, jag har packat upp och tvättat och läst och suttit i solen och spelat piano och spelat Röj och läst lite till och tvättat lite till och spelat lite till piano och druckit mitt kaffe jättelångsamt igen. Till slut var det i alla fall eftermiddag. Och jag kände att jag hade sommarlovat mig färdigt. Det enda jag kunde komma på som jag längtade efter var att åka tillbaka till Umeå och fortsätta mitt "riktiga" liv. Och då blev jag uppstressad över att jag skulle kasta bort sommaren genom att längta mig igenom den. Varför kan jag inte bara vara nöjd som det är liksom? Dessutom fick saknaden grepp om mig ett tag, en sån där som bygger bo i hela magen.

Till slut cyklade jag iväg och tränade, och sen kändes allting mycket bättre. Jag hoppas att just den här rastlösheten bara beror på att jag fortfarande har stress i kroppen, och att när den inte får komma ut i form av mycket saker att göra så tar den sig uttryck i rastlöshet istället. Imorgon åker jag ut till stugan för att konfrontera den ytterligare, det ska bli spännande att se hur det går. Och jag har i alla fall kommit på att jag längtar tills jag får börja jobba. Det ska bli så spännande! Och jag saknar labbet lite, elektroniklabbet fyllde inte mina behov på den fronten.

Tingsek förstår mig i alla fall.

I guess I need stimulation overload. There's nothing out there but I have to go and see what that might be. Most definate a disappointment. But I need to know if there's something else. It might be something really special. So I'll just go and see if it is so.