Fredagar är fint

Idag är det fredag. Jag har vardagslyxat och lunchat på stan, alldeles för mig själv. Lyxade ännu mer och köpte en jitterbugg till efterrätt, det ingick ju ändå påtår. Jag kom på att den där slags vardagslyx faktiskt var väldigt mycket vardag i Guatemala i somras. Men jag kom också på att man ju inte behöver åka till andra sidan jorden för sånt! Det har varit glad stämning i skolan, jag har varit på Step muskel, jag har träffat J, jag har ätit fantastisk hemmagjord citron-yoghurt-glass med blåbärspaj och jag har sett en film på spanska textad på spanska som jag förstod. Nu har jag tvättat lite, det är bra att man alltid kan spontantvätta efter klockan elva, eftersom det inte går att boka tvättstugan då. Fast jag hade kanske inte haft så mycket konkurrans såhär kring midnatt en fredag kväll. Imorgon ska jag på fest, och jag ska vara så snygg och peppad och trevlig har jag tänkt. Kanske blir det lite klättring imorgon, men först ska jag sova länge. Ah.

Det är iskallt ute, då strejkar huden på mina händer. Aj aj. Body butter ja tack. I övrigt så känner jag mig väldigt tillfreds precis just nu, förutom möjligen att jag har lite musiktorka. Ricardo Arjona kommer närmast att vinna, men jag längtar efter musik som tar mig med storm, och hans musik gör inte riktigt det. Jag blir mest glad för att jag förstår när han sjunger på spanska.

Bonustid

En varm kikärtsgryta efter en kall skidtur. Det känns bra. Dessutom har jag varit jätteduktig och ringt om sommarjobb och letat möjliga helger för att hälsa på folk. Att styra upp ger en sån bra känsla! Och skoldagen har inte ens börjat än, vilket gör att det känns som att jag har gjort allt det här på någon slags bonustid.

Det känns som att jag faktiskt nästan hinner med det mesta jag vill göra nu. Även om jag önskar mig bonusdagar ibland. Men det känns lite som att det är ett litet problem att jag lyckas känna det först när jag går i skolan två timmar per dag och jag utgår från att det är sant att man inte behöver plugga så mycket mer än det. Hur ska det då gå när jag faktiskt måste göra vettigheter 8 timmar per dag? Hm, kanske passa på att göra roligheter nu och lära sig att prioritera bra sen. Det borde ju inte vara omöjligt, massa människor lever ju såna vanliga liv. Så får det bli. Nu ska jag till skolan!

Balans

Att ha lagom mycket planerad, spontan och egen tid.

Att bejaka träningssuget men ändå låta kroppen vila.

Att tycka tillräckligt mycket om folk för att bry mig, men att inte låta det bli hela världen om dessa personer inte anser sig stå lika nära mig som jag önskar att de gjorde.


Den här veckan har jag tänkt ganska mycket på balans. Det är inte alltid jag lyckas, men ibland i alla fall. Och lite medvetenhet är ju aldrig fel. (Bara inte medvetenheten tar över så den blir obalans istället.) Med bra balans tror jag att jag orkar mer. På alla plan.

Det ultimata födointaget

Idag var jag i kyrkan och hjälpte till inför ett event. Jag insåg att jag hade saknat det. Både att hjälpa till i kyrkan och att hjälpa till överhuvudtaget där man faktiskt kan vara till hjälp. Och inte bara känna sig bristfällig för att man inte orkar göra tillräckligt mycket. Men att koka lite ägg, skära lite gurka, ställa fram lite bröd och sedan plocka undan disken, till och med i vänners lag, det kändes så befriande. Jag överväger att satsa mer på att hjälpa till i såna sammanhang, men jag är rädd för att ta på mig för mycket bara för att jag har råkat haft en bra vecka.

Förresten så har jag kommit på det perfekta man kan äta. Förutom mackor så finns det faktiskt en sak till jag kan tänka mig att tillreda. Smoothies. Det är helt fantastiskt. Man kan äta det till frukost (kanske till mackor eller med lite havregryn i), till mellanmål (som den är eller med saker som mättar extra), som måltidsdryck (se till att använda mycket vätska så att den verkligen går att dricka), till efterrätt (om man fryser den blir det typ sorbet!) eller till snygg kvällsdrink (häll i ett snyggt glas och sätt i ett festligt sugrör, kanske slå i en skvätt bacardi?). Hur bra som helst. Dessutom så myser jag vid tanken på alla vitaminer jag får i mig, jag känner mig mätt på ett bekvämt sätt och får mitt sötsug stillat. Jag brukar mixa ihop en banan per person, en skvätt mjölk eller yoghurt, och så bär eller frukt, till exempel blåbär, hallon, lingon eller mango tills det blir gott. Kanske en mango eller typ 1-2 dl bär tror jag. Frysta bär gör att man får en kall drink (ibland typ kräm?) direkt! Råkar bären vara lite sura har jag i lite vaniljsocker, och vill jag ha mera smaker så har jag i kokosflingor. Idag blev det mellanmålssmootie och kvällsdrinksmoothie.

Plötsligt ser jag vad jag ska ha för mål i sommarens bärplockande.

Konsekvensen av dålig matinspiration

De senaste dagarna har jag varit ovanligt hungrig. Igår pratade min mage högt och ljudligt med mig redan klockan tio, trots att jag hade ätit samma frukost som jag har ätit varje morgon de senaste åren, precis innan jag gick till skolan. Oftast brukar den frukosten räcka till tolv. Idag åt jag mer frukost (det är så pinsamt med kurrande mage på föreläsningar!), åt tidig lunch, några kakor, men jag kände mig glupande hungrig bara tre timmar senare. En sån här hunger brukar antingen innebära att jag ska ha mens eller att jag håller på att bli sjuk. Jag tror inte på det första, men hoppas inte på det sista. Det är nog säkrast att sova tidigt ikväll.

En möjlig förklaring till min hunger skulle kunna vara att jag är inne i en period då jag tycker det känns så himla tråkigt att laga mat, vilket gör att jag slarvar något våldsamt. Jag kan sitta på mitt rum och knappt märka hur hungrig jag blir, för jag saknar inspiration till att fixa något att äta. Det enda jag spontant kan känna för att gå och fixa är mackor, men det känns inte riktigt som det bästa att leva av till varje måltid. Häromdagen gjorde jag varma mackor, det kändes bra att kunna lura systemet liksom. För varma mackor är ju mat.

Just nu är jag löjligt stolt över att jag har lagat mat i en timme och snart ska få äta något riktigt, som inte ens består av halvfabrikat. Heja mig!

3 år senare

Idag har jag träffat E och fikat. Det var trevligt. Sist vi sågs ordentligt var för tre år sedan. Det var längesen. Tänk vad mycket tankar jag har hunnit tänka sen dess. Många tankar om just det här tillfället, även om jag inte visste när eller om det skulle bli av. Men det blev av, det var trevligt, och det är en helt vanlig dag i mitt liv.

Idag har jag tänkt på att det är viktigt att kunna lita för att må bra. För att känna trygghet. Jag har också kommit på att jag kanske har för lätt för att övertolka signaler när jag har dåligt samvete. Jag hoppas i alla fall att det är så, det vore skönt om vissa signaler inte behöver betyda lika mycket som jag läser in i dem.

Jag är verkligen kass på det här med att gå och lägga mig i tid.

Ett uns av driv

Tro det eller ej, men just nu känner jag mig riktigt engagerad i sektionen. Och jag tror till och med att jag att jag har lyckats skicka alla sektionsrelaterade mail som jag borde skicka för stunden. Det kanske finns hopp för min andra halva av det här läsåret ändå! Tack, äntligen! Jag som hade börjat oroa mig för att min förmåga till engagemang var borta, att jag aldrig någonsin skulle känna det där drivet igen och att jag under resten av mitt liv bara skulle göra allting av plikt. Det kändes som ett sorgligt öde, så jag är glad att det inte verkar behöva sluta så illa.

När man råkar bli för hungrig

Det gick bra att spela idag. (Särskilt om man bortser från att jag hoppade över sista reprisen på första låten för att nervositeten hade satt sig i stråkarmen istället för i huvudet och stråkvibrato inte är lika fint som annat vibrato). Jag är glad att jag antog utmaningen.

Men nu har jag ätit för lite ikväll, så jag blev sådär trött som jag vanligtvis bara blir när man inte har tillgång till mat, till exempel på en resa när man är ute och flänger för länge utan matsäck eller när man hajkar och missbedömer tillagningstiden på maten för att det är kallt. Nu har jag visserligen bara suttit hemma, så det var orutinerat av mig att inte äta. Men när jag fick den där snartdörjagförattjagärsåhungrig-känslan så saknade jag plötsligt dem som har tvingats umgås med mig, och kanske till och med samarbeta med mig, i det tillståndet och som fortfarande vill vara min vän. Det är fint.

Herre möt mig där

Jag tycker det är lite konstigt det här med känslor. I veckan har jag varit glad, ofta sådär bubblande glad som inte beror på något, men känns som att det beror på allt som händer. Men så ibland kan det komma som klor som greppar tag någonstans kring hjärtat, eller som en orm som slinker ner kring hjärtat och i magen, en orm som sprider oro och hopplöshet. Det är jättekonstigt. Det är som att jag känner mer nu än jag gjorde när jag var för trött, och då blir alla känslor typ 10 gånger mer än hur de brukar kännas.

Igår attackerade de där klorna, och jag började försöka undersöka vad det var som gjorde mig så orolig. Var det för att någon person i min närhet inte var så glad som jag hade förväntat mig och hoppats på? Var det för att jag eventuellt hade gjort någon ledsen? Var det för att jag kände mig stressad över saker jag hade tagit på mig? Eller var det för att jag helt enkelt bara var trött? Ingen av mina förklaringar kändes klockren, så då tog jag till mitt förnuft. Det kändes som att det var två röster i mig, förnuftet och oron, och jag lät förnuftet prata högt och oavbrutet för att överrösta oron. Jag ville inte låta oron få en syl i vädret. För om den väl börjar få sylar i vädret så är det så mycket svårare att överrösta den sen. Förnuftet vann, och när jag gick och la mig var jag glad. Och idag är jag sådär bubblande igen. Så himla konstigt.

Igår fick jag frågan om jag ville spela i kyrkan på söndag. Jag har ju spelat i min barndomskyrka hemma flera gånger utan att det har känts som en särskilt stor grej, där kändes den typ som en utvidgning av musikskolan. Jag kunde spela med till exempel mamma eller syster, eller möjligtvis någon annan jag kände. Men att spela i en annan kyrka, där folk inte känner mig, att få numret till en främling som kan kompa mig, att välja låtar helt själv, det känns som en helt annan sak. Vad ska man spela, vilka förväntningar har jag liksom på mig, hur mycket kan jag begära av den som ska kompa mig? Men så kom jag på att det är ju det här jag ska bli bra på. Att kliva in i ett okänt sammanhang med samma självförtroende som jag har i ett känt sammanhang. Så jag sa ja. Och nu ska jag köra min grej och låtsas som att jag vet precis vet vad jag håller på med. Jag sätter standarden för vilka förväntningar som är rimliga och rätt på mig. Så det så. Så här har ni mig med allt vad som ingår!

Utvecklingssamtal

Utvecklingssamtal. Bara ordet ger mig obehagskänslor. Ända sen lågstadiet, då jag minns hur min lärare berättade för min mamma hur flitig jag var. Jag kan fortfarande minnas hur hon uttalade ordet flitig. Sen fick jag frågan om jag hade några problem, vilket jag inte hade, och så fick mamma frågan om hon hade några frågor, vilket hon inte hade. Trots det så lyckades de där utvecklingssamtalen alltid dra ut på tiden, så man fick sitta där i den där tryckta stämningen i minst en halvtimme. (En gång tog jag upp ett problem jag hade. Vi hade forskat om djur, men när den perioden var slut hade jag fått reda på att det fanns ett djur som jag inte visste att det fanns. Jag ville forska om det djuret, jag ville ha mer möjligheter att forska! Fast djuret fanns inte, jag hade bara misstolkat pappas skämt. Då blev det lite pinsamt.)

På högstadiet började utvecklingssamtalen bli lite mer utvecklande, fast den tryckta stämningen fanns kvar. Då fick jag rådet att inte ha så höga krav på mig själv, vilket jag inte lyssnade på. Så det blev inte jättemycket utveckling. På gymnasiet tror jag att jag lyckades "glömma" skriva upp mig på utvecklingssamtallistan så jag inte hade så många.

Idag har jag till slut haft ett utvecklingssamtal igen! Och den här gången kändes det utvecklande på riktigt, den här gången såg jag poängen. Jag fick sätta ord på vad som var svårt, vad jag själv kände att jag behövde utvecklas inom. Dessutom fick jag lite råd, lite stöd, lite medhåll. Det var inte bara i mitt huvud, men det finns sätt att lära sig på. Nu är jag mer peppad inför vårens utveckling, som handlar lite om att morska upp mig lite och tycka lite mer (igen kommer jag tillbaka till det där tyckandemålet). Yeah, det här ska bli bra!