Herre möt mig där

Jag tycker det är lite konstigt det här med känslor. I veckan har jag varit glad, ofta sådär bubblande glad som inte beror på något, men känns som att det beror på allt som händer. Men så ibland kan det komma som klor som greppar tag någonstans kring hjärtat, eller som en orm som slinker ner kring hjärtat och i magen, en orm som sprider oro och hopplöshet. Det är jättekonstigt. Det är som att jag känner mer nu än jag gjorde när jag var för trött, och då blir alla känslor typ 10 gånger mer än hur de brukar kännas.

Igår attackerade de där klorna, och jag började försöka undersöka vad det var som gjorde mig så orolig. Var det för att någon person i min närhet inte var så glad som jag hade förväntat mig och hoppats på? Var det för att jag eventuellt hade gjort någon ledsen? Var det för att jag kände mig stressad över saker jag hade tagit på mig? Eller var det för att jag helt enkelt bara var trött? Ingen av mina förklaringar kändes klockren, så då tog jag till mitt förnuft. Det kändes som att det var två röster i mig, förnuftet och oron, och jag lät förnuftet prata högt och oavbrutet för att överrösta oron. Jag ville inte låta oron få en syl i vädret. För om den väl börjar få sylar i vädret så är det så mycket svårare att överrösta den sen. Förnuftet vann, och när jag gick och la mig var jag glad. Och idag är jag sådär bubblande igen. Så himla konstigt.

Igår fick jag frågan om jag ville spela i kyrkan på söndag. Jag har ju spelat i min barndomskyrka hemma flera gånger utan att det har känts som en särskilt stor grej, där kändes den typ som en utvidgning av musikskolan. Jag kunde spela med till exempel mamma eller syster, eller möjligtvis någon annan jag kände. Men att spela i en annan kyrka, där folk inte känner mig, att få numret till en främling som kan kompa mig, att välja låtar helt själv, det känns som en helt annan sak. Vad ska man spela, vilka förväntningar har jag liksom på mig, hur mycket kan jag begära av den som ska kompa mig? Men så kom jag på att det är ju det här jag ska bli bra på. Att kliva in i ett okänt sammanhang med samma självförtroende som jag har i ett känt sammanhang. Så jag sa ja. Och nu ska jag köra min grej och låtsas som att jag vet precis vet vad jag håller på med. Jag sätter standarden för vilka förväntningar som är rimliga och rätt på mig. Så det så. Så här har ni mig med allt vad som ingår!