Utvecklingssamtal

Utvecklingssamtal. Bara ordet ger mig obehagskänslor. Ända sen lågstadiet, då jag minns hur min lärare berättade för min mamma hur flitig jag var. Jag kan fortfarande minnas hur hon uttalade ordet flitig. Sen fick jag frågan om jag hade några problem, vilket jag inte hade, och så fick mamma frågan om hon hade några frågor, vilket hon inte hade. Trots det så lyckades de där utvecklingssamtalen alltid dra ut på tiden, så man fick sitta där i den där tryckta stämningen i minst en halvtimme. (En gång tog jag upp ett problem jag hade. Vi hade forskat om djur, men när den perioden var slut hade jag fått reda på att det fanns ett djur som jag inte visste att det fanns. Jag ville forska om det djuret, jag ville ha mer möjligheter att forska! Fast djuret fanns inte, jag hade bara misstolkat pappas skämt. Då blev det lite pinsamt.)

På högstadiet började utvecklingssamtalen bli lite mer utvecklande, fast den tryckta stämningen fanns kvar. Då fick jag rådet att inte ha så höga krav på mig själv, vilket jag inte lyssnade på. Så det blev inte jättemycket utveckling. På gymnasiet tror jag att jag lyckades "glömma" skriva upp mig på utvecklingssamtallistan så jag inte hade så många.

Idag har jag till slut haft ett utvecklingssamtal igen! Och den här gången kändes det utvecklande på riktigt, den här gången såg jag poängen. Jag fick sätta ord på vad som var svårt, vad jag själv kände att jag behövde utvecklas inom. Dessutom fick jag lite råd, lite stöd, lite medhåll. Det var inte bara i mitt huvud, men det finns sätt att lära sig på. Nu är jag mer peppad inför vårens utveckling, som handlar lite om att morska upp mig lite och tycka lite mer (igen kommer jag tillbaka till det där tyckandemålet). Yeah, det här ska bli bra!