Ett uns av driv

Tro det eller ej, men just nu känner jag mig riktigt engagerad i sektionen. Och jag tror till och med att jag att jag har lyckats skicka alla sektionsrelaterade mail som jag borde skicka för stunden. Det kanske finns hopp för min andra halva av det här läsåret ändå! Tack, äntligen! Jag som hade börjat oroa mig för att min förmåga till engagemang var borta, att jag aldrig någonsin skulle känna det där drivet igen och att jag under resten av mitt liv bara skulle göra allting av plikt. Det kändes som ett sorgligt öde, så jag är glad att det inte verkar behöva sluta så illa.