Duktig idiot

Jag är duktig, jag gör framsteg. Det besked som ett tag var "det värsta" kändes inte så farligt nu när det väl kom. Lite chock, ja, men trots att jag kände efter allt vad jag kunde (ibland är självbevarelsedriften låg) så mådde jag inte särskilt dåligt. Jag är glad över hur beskedet kom, tack för fina vänner!

Idag saknar jag Thailand. Jag tror att det beror på att jag är trött och är på ett lite konstigt humör som jag gärna skulle fly från, men det kan man ju inte. Fast då kan man inbilla sig att man bara har hellyckliga känslor på en annan plats eller i en annan tid, och just nu valde jag att se Thailand som den platsen. Nej nej, jag mådde aldrig dåligt på något sätt alls där, trallala. Något som kan ha att göra med att det blev just Thailandsaknad idag är nog att en Thailandvän precis har lagt upp bilder från vår tid där, och en annan Thailandvän precis har skrivit ett blogginlägg om sin Thailandtid. Bilderna ledde nästan till tårar, men man får ju skärpa sig i offentliga lokaler.

Trots att man ska leva i nuet kan jag inte låta bli att gruva mig för avslutet på mitt år här. Känslan bara attackerar då och då, och attackerar den inte mig så attackerar den någon bredvid mig, och så är ångestdiskussionen igång igen. Jag längtar i alla fall redan tills när jag kan komma och hälsa på här nästa år, både hos de som går kvar här ett andra år, men också de jag känner som kommer hit sitt första år :)

Jag har kommit fram till att jag ibland kanske känner ett för stort behov av att känna mig självständig. Typ klarar mig själv, vill inte känna mig efterhängsen. Undrar om det hänger kvar från den perioden i mitt liv då jag var väldigt efterhängsen? Och undrar om det går att vänja sig av vid, det är inte så bra alla gånger, i alla fall inte till en viss gräns. Steg ett är väl att upptäcka det antar jag...

Fjället, retreat, bakning och skvaller: folkhögskola it is.

Jag klarade mig från förkylning på Sylarna. Vi tog oss inte ända upp till Storsylens topp, men högre upp än fjällstationen, alltså längre än jag hade varit tidigare, och jag var nöjd. Det är så härligt på fjället, och det är så härligt på turskidor, ville bara stanna. Ända tills jag var blöt och ville in. Jag undrar om det kan bli något sista åk för mig i år eller om det var det sista åket för säsongen.

Förra veckan var jag på retreat, drygt två dygns fasta från prat, mobil, mat och delvis klocka, skönt! Fast blir det en nästa gång så tror jag att jag skippar matfastan, det är skönt med lite energi i kroppen. Men oj vilken energi jag fick efter retreaten! Jag vet inte om det berodde på att kroppen blev glatt överraskad av all mat, eller om jag hade sovit och vilat så mycket under retreaten, men de närmast följande nätterna blev femtimmarsnätter för att jag inte kunde sova mer, och på dagarna kunde jag knappt sitta still. Fast nu är tröttheten tillbaka, tyvärr, men det var kul så länge det varade.

Något annat kul vi äntligen tog tag i var att vi bokade bagarstugan på skolan och bakade stora mängder tunnbröd och lagom mängder stenugnsbakad pizza. Efter flera skeptiska uttalanden av lärare som inte trodde att vi skulle klara det var det en sån seger att få till riktigt fina tunnbröd med bara en googlad beskrivning på hur ugnen skulle skötas och hur brödet skulle bakas.

Samma dag kände jag en känsla som var mycket lik en känsla för ganska längesen nu. Den dagen åt jag också pizza efteråt om jag inte missminner mig, men då blev det strömavbrott också, det blev det inte den här gången som tur var.

På en folkhögskola skvallras det hejvilt, och för några dagar sen fick jag reda på rykten som går om mig, rykten som inte är sanna. Inte de mest smickrande sådana, så det har snurrat en del i mitt huvud de senaste dagarna. Jag hoppas att jag har lyckats stoppa spridningen hos grundkällan och att det inte är så skvallrat om som jag är rädd för, jag har bara hört två personer säga det. Mest hoppas jag att det inte skadar någon. Eller skadar något.

Idag på lektionen fick vi reda på schemat ända fram till sista dagen i skolan, jag började nästan gråta. Jag undrar om det hjälper att jag tar ut sorgen i förtid, om det blir ett lättare uppbrott sen när det väl blir av. Men på nåt sätt tror jag inte det.

Is that alright? Yeah

Flera på skolan har varit febrigt sjuka de senaste dagarna, så jag blir skrämd när jag känner av en antydan till ont i halsen och känner mig ovanligt trött och varm. Men mamma har alltid sagt att sömn är bästa medicinen, så ikväll ska jag nog verkligen försöka se till att sova ordentligt. För på torsdag bär det av mot Storulvån och Sylarna! :D Åh vad jag längtar, det känns som höjdpunkten på årets turåkning, fast sånt kan man väl egentligen inte säga innan. Men jag har sett fram emot att komma till Sylarna länge nu, och snart är det alltså dags. Om jag inte blir jättesjuk, snälla snälla låt mig slippa!

Något roligt som har hänt här är att jag har haft besök! Äntligen lyckades jag och J pricka in en lämplig helg, som dessutom var helt perfekt vädermässigt, och det har hunnits med en hel del prat, även om det sällan blir tillräckligt. Men jag kom på att det bara är några veckor kvar som vi bor på olika orter, sen har vi flera år på oss då vi bor i samma stad igen! :) Roligt, men konstigt nog lite overkligt.

Andra saker har varit lite upp och ner de senaste dagarna, vissa saker har varit jätteupp, men får mig ändå att fundera. Måste hitta en balans mellan min glädje och andras glädje, kan tydligen vara besvärligare än man tror ibland.

Något som känns spännande men också lite läskigt är att jag äntligen har fått min menskopp. Under ett knappt år har min inställning till den bearbetats från något som mest liknade skräck, till någon nyfikenhet och nu till och med förtjusning. Får se om förtjusningen håller i sig när jag väl börjar använda den, phu!

Jag önskar att det inte brusade så förskräckligt i mina hörlurar, jag försöker ju lyssna på vacker musik...

Vår i luften

Idag är det vår. Jag var sugen på att köpa en glass mest för att jag var sugen på känslan att äta glass i solen, fast sen kom jag på att jag egentligen inte var särskilt sugen på glass, så jag stod emot. Men i förrgår åt jag min första Ben&Jerrys på typ ett år och två och en halv månader, det var gott! :) Och det kan aldrig bli för mycket choklad.. ;)

Igår var det musikcafé på kyrkan med bästa människorna, mys! Kvällen avslutades på topp i två bemärkelser. Det är fint att sitta och andas nästan ljummen kvällsvårluft och titta på stjärnhimlen och kyrktornen från en lite annan vinkel än vanligt.

Idag var det Taizémässa i kyrkan, det var så mysigt! Hade kvar känslan i kroppen ganska länge efter jag hade gått ur kyrkan, det är inte alla gudstjänster som lyckas med det! Påmindes också om mina funderingar jag hade i höstas, om hur min inställning är om man skalar bort allt runtomkring. Det har varit skönt att inte ha behövt fundera på det så mycket under året, men kanske måste jag ta tag i det igen. Eller så är det inget att fundera över, man märker mer hur det blir.

Trots mycket fina stunder de senaste dagarna så har mitt humör varit skört och lite jojo. En allmän lesshet över allt och inget som kan hoppa på mig helt oväntat, en låt som drog upp nästan illamåendekänslor, ett namn i en bisats som rör om. Men det beror kanske mest på allmänt PMS, och väl tillbaka på skolan brukar jag vara stabilare också, så det är nog inget att oroa sig för. Apropå det, om en halvtimme åker jag tillbaka, jippie! :D

Nygammal musik

En gång när jag gick i högstadiet var det rea på en skivaffär. Jag köpte en skiva på måfå för ynka tio kronor, det tyckte jag den chansningen kunde vara värd. Jag valde den skiva som hade det omslag som påminde mest om Kent, eftersom det var under en av mina Kentperioder. Tyvärr så tyckte jag inte alls om musiken, och efter att ha lyssnat på bara några få låtar så gav jag upp försöken att tycka om den, och tänkte att tio kronor är inte hela världen att ha kastat bort.

För några veckor sen när jag inte kunde sova var jag i behov av någon lugn musik som jag hade på skiva, men som jag inte hade lyssnat så mycket på, eftersom jag inte ville ha tillbaka känslor eller tankar från svunna tider, ville bara ha en psykiskt oladdad musik. Jag tog fram den där högstadieskivan, och insåg att den var mycket bättre än jag hade tyckt då. Och nu har jag hetslyssnat på den de senaste dagarna. Artisten heter Witness, och albumet heter Before the calm, här är ett smakprov:



Har du Spotify kan jag rekommendera Still och My Own Old Song, skön musik! :)

Något som gör mig lite less är att min iPod inte vill ansluta till någon dator, så jag kan inte lägga till någon ny musik innan jag köper en ny. Men men, har jag jobb i sommar så blir ju utsikten till möjlighet att köpa en ny ganska mycket bättre... :)

Sommarförberedelser som går framåt

Jag är hungrig. Jag har tappat lite inspirationen att skriva, varför? Är det för att jag tänker mindre, så jag får mindre att skriva, eller att jag hinner tänka mer, så jag inte behöver skriva för att tänka? Eller kanske bara ett avberoende av datorn. Lite tråkigt känns det i alla fall, när något roligt inte känns lika roligt längre. Fast lite ändå, ibland.

Igår var en spännande dag med ett spännande möte. Mötet kändes helt okej, men än vet jag inte vad det kan leda till. Skönt i alla fall att ha det överstökat, och skönt att upptäcka att jag klarade mötet bättre än jag hade gjort för till exempel tre år sedan. Kul med personlig utvecklig! ;) När jag efter ansträngningarna äntligen fick i mig lite mat släppte alla mina spänningar och jag släppte loss i några hysteriska skrattanfall. Jag hade nog varit mer spänd än jag till och med trodde. Den del av kvällen som inte bestod av skrattanfall var också mycket trevlig, med goda vänner och god mat (som för en gångs skull bestod av mer mat än efterrätt!). Tack tack.

Idag fick jag ett samtal som på ett sätt gjorde mig jätteglad, men som samtidigt tvingar mig att ta ett lite jobbigt beslut, så jag har inte kunnat glädja mig till fullo än. På måndag måste beslutet tas, sen kan jag vara lycklig. Men sommaren är i alla fall tryggad på något sätt, och ångestklumpen inför sommaren kan lätta! :)

(Nu tror jag att jag vet varför det inte är lika kul att skriva nu som förut. Jag har blivit så feg att skriva vad jag vill, vilket leder till att jag är kryptisk och utelämnar mycket. Tråkigt.)

Idag fck jag äntligen köpa min första blommiga sommarklänning för säsongen, som jag har längtat! :D Det som gjorde det ännu bättre var att den var på 75% rea, vilket kap! :)

Av-sträng

Jag har inte ens varit ifrån skolan ett dygn, men jag längtar redan tillbaka. Men förhoppningsvis så blir det bättre när jag har kommit igång med mitt "hemmaliv", typ träffat folk och sånt. Men det är lite ångest att det här är sista gången jag kommer hem och jag ska tillbaka igen, nästa gång blir det för gott. Men än är det lång tid kvar. Nästan i alla fall, man kan ju försöka inbilla sig. Senaste tiden har varit helt fantastisk, nu börjar på ett sätt något nytt, men det behöver ju inte vara dåligt för det. Skönt i alla fall att det finns andra som tänker likadana "fel" tankar som jag.

Idag gjorde jag ett nytt försök att stämma den cellosträng som hade ersatt den sträng jag förstörde för två veckor sen. Det nya försöket gick lika dåligt, och den andra strängen på två veckor gick av. Synd, eftersom det var min sista A-sträng och jag ska spela i kyrkan imorgon. Efter paniksamtal till stans musikaffärer insåg jag att jag inte skulle kunna köpa en ny sträng tills imorgon. Det blev då ett samtal till min ständiga celloguru och hjälp-mig-nu-krånglar-cellon-igen-person, och till slut fick jag tag på en hel (okej, nästan, den är lite trasig och ser ut som att den kan gå av vilken stund som helst, vilket gör att jag inte har vågat spela på den än..) sträng och fick till och med hjälp att få på den och stämma cellon. Phu!

För att trösta mig själv har jag tjuvätit av godis som jag tror egentligen är tänkt som påskkärringsgodis (men inte många måste jag lägga till eftersom det kanske är dumt att erkänna såna saker på internet), men snart måste jag nog ta mod till mig och testa spela på strängen.

När livet flyter på

Mycket har hänt sen sist. Jag har varit på lov och varit hemma, men nu är jag hemma på skolan igen. I lördags var jag med på min första skidtävling på 6 år, och tro det eller ej, men mitt lag vann! Jag är mäkta stolt, tog kanske den där tävlingen på lite större allvar än många av mina medtävlanden. Men när man har slitit på massor av skidtävlingar och slagits om att komma näst sist istället för sist, så känns det riktigt bra att äntligen få vinna sin första skidtävling. Resten av helgen var bra också, var på en otroligt vacker tur med utgångspunkt från Trillevallen. Sol, några minusgrader, i princip vindstilla, orörd snö på sina ställen och goda vänner, kan det bli bättre? Är så tacksam över att få gå här och får en liten spark av panik i magen när jag inser att det inte är många månader kvar. Men det är en fin tid vi har framför oss :)

Alldeles snart ska jag gå och äta mitt sista mål mat innan den fasta jag ska inleda. Ska bli spännande att se hur jag reagerar utan mat på två dygn, och hur resten av klassen gör det också. Kan hända att det blir till att isolera mig lite från folk om jag känner mig för odräglig...

Snart är det påsk, och jag åker hem igen. Tiden går fort! Sen kommer U-arna tillbaka, ska bli roligt men lite konstigt med massa folk på skolan igen. Man har som vant sig vid typ 30 personer innan påsklovet, men nu ska det bli nära hundra igen. Vad fort tiden har gått ändå sen de åkte!

Jag känner att jag mår väldigt bra just nu, frånsett vänner som mår dåligt och den lilla sommarjobbsångestklumpen i magen. Men har återigen haft en period då jag känner mig väldigt tacksam varje kväll då jag går och lägger mig, och inte för att jag är tacksam över att sova, utan för att jag varje kväll påminner mig om allt bra som har hänt under dagen. Ah :)

Vykort och väckta minnen

Idag fick jag ett vykort från N, min Thailandvän som bodde i min by mina första sex veckor där. Hon har varit tillbaka i Thailand, och vykortet var därifrån. Det orsakade nästan tårar. Nu har jag tittat på bilder från hennes resa, och hade det inte suttit massa andra människor i datasalen så hade jag brustit ut i riktig gråt. Där satt hon, i hennes gamla hus, där vi satt så många gånger, hon satt där tillsammans med hela hennes värdfamilj som var så gulliga och trevliga och som jag träffade så många gånger. Det är så konstigt att det där livet finns på riktigt, det finns kvar, och det är inte bara någon saga jag har i mitt huvud. Och hon hade några bilder från byn också, och oj vad jag har en klump i halsen! Det finns flygbiljetter till Bangkok i juni för knappt 5000 kr... Ah, vill vill vill tillbaka! Och nu lyssnar jag på Save tonight, som vi lyssnade på den sista kvällen i Bangkok innan avreselägret.

Tomorrow come to take me away
I wish that I, that I could stay
But girl you know I've got to go
But Lord I wish it weren't so
Save tonight...

Men det handlar ju hela tiden om prioriteringar, Thailandresa eller plugga spanska-resa? Gah, steg ett är väl ett jobb ändå, borde verkligen verkligen ligga i mer än jag gör. Borde särskilt inte blogga när jag satte mig vid datorn för att skriva jobbansökan. Men var bara tvungen att avreagera mig.

Wish me luck...

Än en gång vill jag säga: gläd er.

Idag har jag jobbat med Filipperbrevet. Ett brev i bibeln som inte direkt fångade min uppmärksamhet igår kväll när jag läste igenom det, men som när jag väl satte mig in i det och grävde mig djupare i det, gjorde mig så glad! Särskilt två verser som skulle kunna göra mig mest modfälld, men faktiskt muntrade upp mig.

Ty ni har fått nåden att - ja, inte bara att tro på Kristus, utan också att lida för hans skull. Ni har samma strid att utkämpa som ni såg att jag hade och hör att jag fortfarande har.
Fil 1:29-30

Låter kanske lite deprimerande, men genom att inse att allt inte är en dans på rosor jämt så är det lättare att ta sig igenom jobbiga saker. Skönt.

När vi var klara med pluggandet på förmiddagen hade vi inläsningstid efter lunch, vilket var en perfekt tid för längdskidåkning. Äntligen är det inte längre typ 30 minus, utan bara tio, och dessutom sol, det var så skönt att komma ut i skidspåret! Jag hade inte åkt någon form av skidor på hela fem dagar, vilket är ett totalt lyxigt i-landsproblem, men kändes dock av i min kropp, jag behöver få komma ut! E hade väldigt tur att hon kom den helg hon kom, för två veckor sen, då var det antingen fantastiskt väder eller gick i alla fall att vara ute, helgen som var var det bara jobbigt att vara ute. Och vad ska man ta sig för om det inte går att åka skidor?! Haha, såhär nördig trodde jag väl aldrig att jag skulle bli.

Det var i alla fall väldigt väldigt roligt att ha E här! Dels var det väldigt välbehövligt för mig i min bubblaseghet att få något roligt och lite annorlunda som bröt av, dels var det väldigt roligt att få visa upp mitt liv här och bevisa för mig själv att det inte bara är någon saga eller annat slags liv jag lever här, det finns på riktigt och andra kan se det. Men framför allt så var det roligt att träffa E! Vi hann med både mycket skidor och mycket prat, bra bra :)

Något annat som har gjort mig glad idag är att se två artiklar, den här och den här. Blir så stolt över människor i min församling! Fick tårar i ögonen när jag läste det.

Under ett par veckor nu har jag känt mig rätt rastlös. Jag har längtat bort, iväg på nya äventyr, i nästa stund har jag längtat hem (och bland annat lyssnat på den här låten:

), fast insett att det hemma jag längtar efter inte är samma hemma som finns nu. Jag har längtat efter ett vanligt hemma, men vanliga rutiner, med scouter (jag var på scoutgudstjänst i söndags, åhh!!) och Herman och orkester och kompisar, men det hemma finns ju inte på samma sätt som det fanns förut. I nästa stund har jag fått panik över att året här snart är slut, egentligen vill jag ju inte lämna det här.

Jag har i alla fall kommit fram till att rastlöshetskänslan troligen beror mycket på att jag nu har varit på skolan i ett längre sträck än jag har varit förut, och det är ju en bubbla här, med inte alltför många olika människor att umgås med, och inte alltför många olika saker att göra (typ åka skidor, dricka te, titta på tv, titta på film, gå i skolan.). Det är ju inte så konstigt att man blir rastlös! Det är lättare att hantera känslan när man förstår den, men det ska bli skönt med miljöombyte på lovet. Bara en dryg vecka kvar nu!

Jag har också insett att det känns väldigt roligt att börja plugga till hösten. Även om jag för stunden kan bli lockad av folk här som pratar om sina planer om resor efter det här året så inser jag att jag egentligen inte känner för att slita med ett jobb i ett halvår för att kunna åka iväg och flänga igen. Jag vet ju nu att det finns möjligheter att göra något någon sommar, ta ett sabbatsår eller plugga utomlands, så det är faktiskt inte för hela fem år jag låser mig när jag väl börjar plugga. Det känns bra.