Jag vill...

Ja, vad vill jag egentligen? Jag vill vilja starkt, massor, längta, se fram emot, sprudla, orka, till och med ha ont. Men det sista får man väl egentligen inte säga, då ångrar man sig nog sen. Men på nåt konstigt sätt känner jag att jag hellre skulle känna som den hemska helgen i januari då det gjorde ont, än nu, det gjorde till och med ont fast jag inte tänkte. Jag minns att jag var lite besviken för att jag inte kunde njuta fullt ut av min mattehelg, det var nåt som var ivägen och skavde. Men huvudsaken var att jag kände. Just nu känner jag mig på en sån jämn nivå, vilket kan vara skönt och bekvämt i måttliga mängder, men uttråkande i längden. Ge mig lite kast mellan hopp och förtvivlan, ge mig nånting att sträva efter, ge mig glädjerus och hoppläshet, spänning!

Just nu tuffar det bara på. Jag jobbar, det är skönt att vara ledig när jag är det, då sover jag ikapp lite och segar tills dagen är slut, sen går jag tillbaka till jobbet, tjänar pengar till nånting som känns väldigt långt borta och oprecist och som jag inte vet om det blir av eller om det kommer vara värt allt slit och tid, och sen måste jag försöka ta tag i nån mer långsiktig plan för mitt liv. Eller lite i taget, men det är ju så svårt att veta och passa ihop allting! Med andra människor, med egen ekonomi, med höstterminer och vårterminer som börjar där dom börjar och inte tar hänsyn till om man känner för att bli klar med nåt annat först, typ pengainsamling eller resor eller så. Så har man otur så kanske det går ett till jobbår bara för att det blev misslagom med tidsplaneringen. Gud hjälp vad ska jag göra av mitt liv?!

Hörde på radion häromdagen när dom pratade om meningen med livet. Jag tror jag har missat nåt stort och viktigt, för dom sa att många blev religiösa för att hitta en mening med livet. Men fast jag har varit mer eller mindre kristen i hela mitt liv så vet jag fortfarande inte vad själva meningen är. Vilken mening är det dom hittar då? Typ meningen med livet är Gud? Men även om den meningen funkar rest grammatiskt så säger den mig inget. Meningen att vi finns är att Gud finns? Eller vaddå? Och vad innebär det i såna fall för mig rent praktiskt? Vad ska jag göra av mitt liv då? Jag misstänker att det är nån annan mening dom hittar.

Fast jag vet egentligen inte om det verkligen är meningen med livet jag är intresserad av. I alla fall inte meningen med livet som i meningen med mänskligheten eller liv på jorden överhuvudtaget. Det jag bryr mig om är mer vad jag ska satsa på i mitt liv, hur ska jag rikta in mig när det inte längre är nån so säger åt mig vad jag ska göra, hur ska jag tänka? Jag känner att min lilla hjärna är alldeles för liten för att kunna greppa alla möjligheter och fördelar och nackdelar och beräkna vilket som väger över. Och vad som är roligast och vad som är värt allting, det tar ju både tid och pengar. Och sen pussla ihop hela år och terminer. Fast jag inte ens vet när jag vill göra vad. Eller vad jag vill.

Jag påminns om känslan jag hade när jag skulle ta studenten: att jag var påväg ut ur nåt som jag visste vad det var, och vägen gick rakt in i nån slags dimma eller mörker eller både och, så jag inte såg vart jag var påväg mot. Trots det kunde jag inte stanna eller stoppa för att undersöka, jag bara gick framåt och framåt. Det var bara att vänta och se. Nu är jag i det som var dimma tidigare, men det har bara utkristalliserat sig alldeles runtomkring mig, så jag ser bara det som är nära mig. Jag ser fortfarande inte framåt, förutom grejer som jag kanske inte ens kommer att vara med om, typ "och sen kommer det bli så snyggt i källaren, och man kommer att kunna ha det som sitt andra hem och alltid ha en egen nyckel till källaren på fickan, så man när som helst kan gå dit och bara gå på toa eller sitta och läsa eller göra vad som helst". Sen kommer den andra rösten: "när källaren blir klar är ungefär samtidigt som du tänker åka ut i världen och leva livet och inte alls vara i stan, eftersom du inte kommer att stå ut med det här livet i mer än ett år". Just ja. Glömde.

Hela tiden som är bakom mig från studenten ungefär känns också lite oformligt, medan skoltiden är ordentligt strukturerat och fint. Jag ser det så tydligt så jag önskar att jag kunde måla det, men jag tror inte jag skulle få till det som jag tänker, och då skulle jag bli så besviken. Det är som om jag bara har på halvljus fast det är väldigt mörkt ute, och jag har inget annat val än att följa vägen och se vart jag hamnar. Ibland kommer det ett vägskäl, men jag ser det inte förrän jag är ganska nära inpå, och då måste jag ta ett snabbt beslut, fast jag inte ser vad som finns längre fram på vägen. Skoltiden är klart upplyst och fin, mellan studenten och nu är det lite skumt ljus, typ nån lampa här och var på en halvdåligt upplyst väg. Och framåt och åt sidorna är det bara svart, och jag har ingen aning om vad som finns där. Men det är inte riktigt den slags spänningen jag längtar efter. Jag vill kunna ha en spänning i nuet, jag vill inte konfronteras med framtid, jag vill inte bli vuxen. Men det är ditåt vägen går, det är dit alla mina vägar går. Men dom kommer fram på olika sätt, och jag vet inte vilket som är mitt sätt.