Gråta och drömma

Idag har jag varit ovanligt gråtmild. Jag grät när jag insåg att jag inte skulle hinna ta min promenad till birsta för att utforska dom nya affärerna innan det började skymma, sen ville jag bara bryta ihop och gråta när jag upptäckte att mitt enda planerade inköp (julklapp/födelsedagspresent till K) verkade vara slutsålt, men då tog jag mig faktiskt samman. För det skulle se ganska dumt ut att gråta på Birsta city. Förmodligen skulle folk inte veta vart dom skulle kolla, och så skulle dom gå långa omvägar och hitta något mycket intressant att titta på, på alla ställen förutom där jag var. Möjligtvis skulle någon snäll gammal dam komma fram och fråga hur det var, men eftersom mitt svar inte skulle vara nåt värre än att jag inte hittade det jag ville på affären så skulle det kännas ganska töntigt. Men så långt analyserade jag inte när jag var där, jag kan gråtreglerna för offentliga miljöer utantill i alla fall. Efter en stärkande glass så bestämmde jag mig för att ändå fråga efter det jag sökte, det kunde ju finnas en liten chans att allt inte fanns framme, och när expiditen då hittade vad jag hade letat efter i kanske tio minuter, en kvart redan, blev jag så glad att jag nästan fick tårar i ögonen igen. Väl hemma så höll jag på att börja gråta om när jag skulle berätta om min dag, särskilt då dom sorliga delarna, som hur fort solen hade gått ner och så. Nu känner jag mig stabilare, och jag kan till exempel skriva om det här utan minsta lilla tår i ögonen.

Inatt drömde jag en dröm. Jag brukar inte berätta så mycket av mina drömmar, för jag tycker själv att det kan vara så jobbigt att hänga med i svängarna i andras drömmar, ofta betyder konstiga detaljer mycket mer för drömmaren än för lyssnaren, vilket kan göra det svårt för en som lyssnare att förstå djupet i drömmen på samma sätt som den som drömde den. Men här skriver jag vad jag vill (moahaha), och det var inte en särskilt bökig dröm.

Det hela gick ut på att jag skulle äta spagetti med köttfärssås, och jag var så otroligt sugen på köttfärssåsen! Jag var med några andra, som också skulle äta samma mat, men vi hade lite olika matlådor. Vi bestämde oss för att slå ihop maten och äta tillsammans, mer från ett stort fat liksom, istället för var för sig. Jag började att värma köttfärsen allteftersom, och la den i en av matlådorna. Men när jag hade värmt klart all mat, så hade dom andra redan ätit upp all mat! Så jag fick ingenting! Det fanns spagetti kvar, men jag var ju så sugen på köttfärsen, så jag ville inte bara ha spagetti. Jag blev jättearg på dom som hade ätit upp all mat, jag gick iväg och satte mig i ett hörn och tjurade när jag hade skällt ut dom. Men det värsta var att dom inte ens verkade särskilt ångerfulla. En av dom kom efter mig och sa: "men du sitter ju bara på eniro hela dagarna, du behöver ju ingen energi". Till saken hör att den här personen tränar väldigt mycket, och väldigt hårt, det kan handla om kanske sju pass i veckan, jag vet inte riktigt, kanske mer, kanske mindre, men mycket! För att skydda mig och säga emot kom jag med ett argument som jag själv tyckte var lite tafatt, men jag måste ju säga nånting. "Men jag går faktiskt över en timme om dagen!". Det kunde ju självklart inte mäta sig med hur mycket hon motionerar, så egentligen behövde jag ju inte äta den där maten, det kände både hon och jag.

Det som kändes viktigt i den här drömmen var just det här att jag faktiskt inte har det så hemskt eller farligt, utan jag gör ju bara som alla andra gör, jag borde inte klaga. Eller vara less. Eller känna att jag behöver vila, jag stressar ju nästan ingenting längre. Då var det skönare när alla hade full förståelse för att jag faktiskt behövde ligga på min säng en halvtimme ibland och bara vila ut. Istället för "nu när du är ledig kan du väl fixa det här?"