När jag ska ringa ett telefonsamtal som jag egentligen inte vill ringa, typ om det är nån man inte känner sådär jättebra eller om man inte vet hur man ska förhålla sig på telefon till den personen, så har jag en hel liten procedur för mig. Det börjar med att jag tänker igenom vad jag vill och hur jag ska lägga fram det, till exempel hur mycket och vilka ursäktande eller undersökande fraser (till exempel "stör jag?", "kan du prata nu eller ska jag ringa senare?"), hur mycket och vilka trevlighetsfraser (till exempel "är det bra med dig?" för ett kort svar eller "hur är det med dig?" som inbjuder till ett lite längre svar) och viktigast av allt: hur jag ska lägga fram det jag egentligen vill. För oftast när det gäller såna samtal så vill man inte bara säga "åh vad du är bra, tänkte bara säga det och vill inte ha nåt alls av dig!". Det är oftare "kan du fixa det här?" eller "vi har planerat nåt utan dig, går det bra att vi gör som vi har tänkt?". När jag har kommit så långt i mitt planerande måste jag gå igenom inledningsfrasen igen för att försäkra mig om att jag inte har glömt bort den.
Jag slår in numret, och tvekar och tar ett djupt andetag innan jag trycker på "ring-knappen". Därefter följer ett nervöst vandrande på den lilla golvyta jag har på mitt rum, medan jag sjunger upp. Det brukar bli ungefär tonerna G,H,D. (Det där med att sjunga upp innan jag pratar i telefon är en ganska dålig ovana i mitt jobb, därför är jag faktiskt påväg att bli av med den (o?)vanan. ). Jag både hoppas att personen i fråga ska svara och inte svara, nästan mest inte svara, eftersom då skulle jag slippa samtalet då. Det brukar också bli en del stirrande i spegeln, noggrant granskande mitt ansikte, inte ovanligt kritiskt, bara ovanligt noggrannt. Ser varje liten ögonfrans. Stirrande, vandrande och plockande med småsaker tar jag mig igenom samtalet.
När jag har pratat klart och lagt på känns det fysiskt mycket lättare, det är verkligen som en tyngd som släpper. Nu har jag ringt klart kvällens måste-ringa-samtal, det känns skönt. Fast det var inte ett av dom värsta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
jag hatar måsteringasamtal. men det känns bra att det finns nån dör ute som gör som mig. jag brukar tänka ut vad personen kommer svara och sen ha ett helt telefonsamtal inne i mitt huvud innan jag ringer. sen dagdrömmer jag hela tiden också. jag måste sluta med det.
hihi, jag brukar alltid sjunga med den första tonen, det är illa om den uppringda svarar för fort och får höra ett "LAAAAAA!" istället för hejdetärjohanna.
Mm, men det svåra med att ha ett helt eget samtal kan vara att man inte vet vad den andra personen kommer att svara. Och om man begränsar möjligheterna vad personen i fråga kan komma att säga till bara två olika saker, och tänker att den andra personen får prata tre gånger, då har man helt plötsligt väldigt många olika samtal att hålla i huvudet!
Åh, jag måste testa det med att sjunga med i telefontonen, men jag vet inte om jag vågar med vem som helst, har ju inte tränat upp mina skills på det än, så jag vet inte om jag kommer hinna tystna i tid.. Men dig vågar jag testa på, du vet vad jag håller på med, så bli inte rädd om du hör ett laaaaa när jag ringer! :)
Skicka en kommentar