Resgodis

Åh, jag är så godissugen! Ser fram emot fredag, då har jag kommit överens med mig själv att jag, efter jobbet, ska köpa godis, som jag ska ha på resan ner mot stockholm. Det känns så lyxigt att planera när man ska köpa godis, och ha det till ett speciellt tillfälle, istället för att behöva skämmas över sin odisciplinerade sida som inte kan låta bli att göra ett impulsköp eftersom det är så synd om en eftersom man missade bussen. Eller den odisciplinerade sidan av en själv som i ett desperat behov av något sött letar igenom skåpen hemma för att hitta åtminstone lite digestivekex eller russin. Men planerat resgodis behöver inte bortförklaras, särskilt inte om man inte har köpt godis på länge. Bra. Nu gäller det bara att inte bli illamående av tåget som sist, för illamående har en förmåga att förta det roliga med resgodis.

Jag har upptäckt att jag hellre flyr än illa fäktar när det gäller tryckt stämning, det vore bättre om jag lärde mig fäkta tryckt stämning bra istället. Det ska jag satsa på att lära mig tror jag. Det är en praktisk egenskap.

För övrigt så känns huden på vänster pak- och långfinger mer som huden på mina fötters trampdynor än huden på till exempel höger lillfinger. Intressant vad mycket cellospelande kan göra. Jag känner så mycket spelglädje nu som jag inte tror jag har gjort förut. Tror det mest beror på att dom mesta kraven är borta, och jag kan spela det jag känner för, beroende på humör och hur mycket flyt det känns som att jag har för dagen. Vissa dagar spelar jag helst bara långa toner, medan jag andra dagar vill gnugga stråken så mycket som möjligt, och sen hoppas på att jag spelar rätt ton nån gång emellanåt. Och jag behöver inte tänka att det snart är lektion och att jag borde kunna den värsta takten på hela låten då. Jag kan till och med hoppa över den värsta takten om jag känner för det. Och så kanske jag känner för den någon annan dag istället.