Jag känner mig stolt. Jag har packat upp alla mina saker från hajken innan jag gjorde något roligare, det är bra jobbat det! :) Innan den här hajken gick av stapeln kändes det lite motigt att den låg här och ockupperade min helg. Jag har så mycket jag vill hinna göra men så få lediga dagar kvar innan konfan! Har en sex-dagars arbetsvecka framför mig nu, det känns lite tungt. Men åter till hajken. Som jag hade anat blev den inte lika avslappnande som förra årets hermanhajk, men det har sina naturliga orsaker eftersom jag den här gången hade ansvar för sex stycken scouter också. Det finns en viss skillnad på tioåringar och nittonåringar har jag märkt, den största är: "Vad ska vi göra nu?!!" "Tja, vi kanske kan ligga och vila och smälta maten någon timme...?" "Men kan vi inte leka!!!?" "Mm, lek ni, det går bra, men kasta inte alla dom där stenarna i vattnet..." "Jo, men snälla, kan jag inte bara få kasta eeen till??". Jag märker att jag har blivit vuxen och tråkig (kan inte ens se charmen med att ägna några timmar åt att kasta stenar!), men åh vad skönt det är att bara ligga i solen och äta kakor! Men det var inte ansträngande hela tiden, vi fick fridfulla stunder också.
Det som var bra den här hajken var, att till skillnad från förra året känner jag mig inte som en kräfta nu, även om jag har fått vårens första bränna. (Oj, nu kom jag på en dubbeltydning av kräfta, då blev det lite läskigt!) Något som jag verkligen början känna mer och mer obehagligt nu, är Hermans separation till hösten. Flera gånger under hajken tänkte jag "nästa år kör vi uppdelade patruller", men varje gång var jag tvungen att påminna mig själv om att jag faktiskt inte kan vara med nästa år, och även om jag skulle vara med så blir det inte samma sak, eftersom den större delen av Herman som ofta brukar dyka upp, flyttar! Och även om dom/vi bara flyttar för en period, så är jag ganska övertygad om att den perioden kommer att följas av fler perioder, som till slut blir konstant. Det kommer inte bli något mer år när jag regelbundet träffar samma personer jag träffar regelbundet nu. Usch vad jag kommer att sakna det! Midsommarläger för 30-åringar får bli the shit. Och Livskraft. Och hälsa på sina föräldrar på jular (även om det inte längre hjälper för vissa...). Herman/TJ på framtidens juldagar istället för utgång? ;) Nej, nu ska jag inte tänka mer på det, klart det löser sig! Och det är ju rätt lång tid kvar.
Thank you for being such a friend to me
Oh I pray a friend for life
And have I ever told you how much you mean to me?
Oh you mean so much to me
Något som däremot inte är lång tid kvar, är mitt jobb. På tisdag-onsdag nångång får jag mitt absolut sista schema, det känns rätt overkligt, men helt fantastiskt. Det motsvarar kanske fem och ett halvt tusen samtal till, plus/minus några hundra, det känns inte alltför mycket ändå! Tänk att det snart kommer en tid när jag bara kan njuta av hur allmänbildad jag har blivit. Jag kan till exempel stava massa svårstavade bilnamn, som Peugeot, Hyundai och Mitsubishi. Jag vet var man ska ringa om man tappar bort sitt körkort, och vilket nummer telia, apoteket och skatteverket har. Jag vet också numret till bilprovningen, både för tidsbokning och kundtjänst, jag kan para ihop väldigt många orter med rätt riktnummer, och jag har lärt mig att tyda olika dialekter mycket bättre. Och jag har blivit mycket snabbare att skriva på tangentbord! Men nummer och riktnummer ändras, och dialekter gör ju faktiskt det också, så det känns inte som den stora lärdomen. Det som är mer intressant är att se hur folk kan vara, när man inte bara pratar med dom som man har närmast, både geografiskt och samhällsklassmässigt. Och med det menar jag inte att jag vägrar att prata med folk som inte har lika mycket pengar som mig, men man träffar ju mest människor inom sina egna grupper. Jag har lärt mig att tänka mer på att alla människor bara är människor, och alla blir glada av ett extra leende, som faktiskt inte kostar mig något alls. Jag har också lärt mig mycket om mig själv. Ett tag trodde jag att "jag har nog väldigt lätt för att trivas, jag har ju trivts hela mitt liv i skolan!". Nu tänker jag mer "skolan passar mig väldigt bra, jag har ju trivts hela mitt liv i skolan!". Och det är faktiskt riktigt intressant att ha testat nåt som inte passar ihop med mig, bara för att se hur jag reagerar, hur jag fungerar, vad jag inte vill ägna resten av min framtid åt, osv. Jag har insett hur tacksam jag är för att skolan passar mig väldigt bra, det är ju ändå minst 12 år man förväntas spendera där! Och jag tycker jag är stark när jag klarar mindre än ett år där jag inte trivs... Men något som tröstar mig lite är att jag under dom senaste två veckorna har pratat med två personer som verkar vara lika less som mig, men inte härdar lika länge. I och för sig vet jag inte om det alltid behöver vara så bra att härda, men det känns ju som att man sviker den man jobbar för om man lämnar arbetsplatsen nära efter sin utbildning.
Om nån hade sagt till mig i vintras att jag skulle säga det här så skulle jag sagt att det inte var värt det, inte för dom här futtiga lärdomarna. Och visst, det hade varit roligare att jobba med nånting som jag tyckte kändes lite kul att gå till på dagarna. Men det är ändå inte helt bortkastat, för kontraster ger perspektiv. Och nu när jag snart har klarat det hela vägen ut så kan jag bara njuta av kontrasten och perspektivet. Jag skulle alltså inte ta bort det här året såhär i efterhand om jag hade haft möjlighet. Även om jag var riktigt nere där drygt en månad, innan det vände och jag fick hopp om framtiden igen på Livskraft.
Så nu har nästan avklarat mitt tråkiga år. Närmast följer mitt spännande år, och sedan kommer mitt djupa mysår. Och sen kan jag gå vidare i mitt liv med att plugga vidare. Det låter som en bra plan tycker jag. Fast djupt mysår lät inte så viktigt som jag tänker mig att det kommer vara. Mys är väl mer stämningen (till skillnad från tråk och spänning), men det känns som ett år som jag kommer att kunna luta tillbaka hela mitt liv på sen, och mys gjorde inte riktigt den känslan rättvis.
Thank you for being such a friend to me
Oh I pray a friend for life
And have I ever told you how much you mean to me?
Oh you mean so much to me
Något som däremot inte är lång tid kvar, är mitt jobb. På tisdag-onsdag nångång får jag mitt absolut sista schema, det känns rätt overkligt, men helt fantastiskt. Det motsvarar kanske fem och ett halvt tusen samtal till, plus/minus några hundra, det känns inte alltför mycket ändå! Tänk att det snart kommer en tid när jag bara kan njuta av hur allmänbildad jag har blivit. Jag kan till exempel stava massa svårstavade bilnamn, som Peugeot, Hyundai och Mitsubishi. Jag vet var man ska ringa om man tappar bort sitt körkort, och vilket nummer telia, apoteket och skatteverket har. Jag vet också numret till bilprovningen, både för tidsbokning och kundtjänst, jag kan para ihop väldigt många orter med rätt riktnummer, och jag har lärt mig att tyda olika dialekter mycket bättre. Och jag har blivit mycket snabbare att skriva på tangentbord! Men nummer och riktnummer ändras, och dialekter gör ju faktiskt det också, så det känns inte som den stora lärdomen. Det som är mer intressant är att se hur folk kan vara, när man inte bara pratar med dom som man har närmast, både geografiskt och samhällsklassmässigt. Och med det menar jag inte att jag vägrar att prata med folk som inte har lika mycket pengar som mig, men man träffar ju mest människor inom sina egna grupper. Jag har lärt mig att tänka mer på att alla människor bara är människor, och alla blir glada av ett extra leende, som faktiskt inte kostar mig något alls. Jag har också lärt mig mycket om mig själv. Ett tag trodde jag att "jag har nog väldigt lätt för att trivas, jag har ju trivts hela mitt liv i skolan!". Nu tänker jag mer "skolan passar mig väldigt bra, jag har ju trivts hela mitt liv i skolan!". Och det är faktiskt riktigt intressant att ha testat nåt som inte passar ihop med mig, bara för att se hur jag reagerar, hur jag fungerar, vad jag inte vill ägna resten av min framtid åt, osv. Jag har insett hur tacksam jag är för att skolan passar mig väldigt bra, det är ju ändå minst 12 år man förväntas spendera där! Och jag tycker jag är stark när jag klarar mindre än ett år där jag inte trivs... Men något som tröstar mig lite är att jag under dom senaste två veckorna har pratat med två personer som verkar vara lika less som mig, men inte härdar lika länge. I och för sig vet jag inte om det alltid behöver vara så bra att härda, men det känns ju som att man sviker den man jobbar för om man lämnar arbetsplatsen nära efter sin utbildning.
Om nån hade sagt till mig i vintras att jag skulle säga det här så skulle jag sagt att det inte var värt det, inte för dom här futtiga lärdomarna. Och visst, det hade varit roligare att jobba med nånting som jag tyckte kändes lite kul att gå till på dagarna. Men det är ändå inte helt bortkastat, för kontraster ger perspektiv. Och nu när jag snart har klarat det hela vägen ut så kan jag bara njuta av kontrasten och perspektivet. Jag skulle alltså inte ta bort det här året såhär i efterhand om jag hade haft möjlighet. Även om jag var riktigt nere där drygt en månad, innan det vände och jag fick hopp om framtiden igen på Livskraft.
Så nu har nästan avklarat mitt tråkiga år. Närmast följer mitt spännande år, och sedan kommer mitt djupa mysår. Och sen kan jag gå vidare i mitt liv med att plugga vidare. Det låter som en bra plan tycker jag. Fast djupt mysår lät inte så viktigt som jag tänker mig att det kommer vara. Mys är väl mer stämningen (till skillnad från tråk och spänning), men det känns som ett år som jag kommer att kunna luta tillbaka hela mitt liv på sen, och mys gjorde inte riktigt den känslan rättvis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar