47 559

Så många samtal blev det under min karriär. Om man inte räknar med dom jag tog under utbildningen. Det är några stycken. Och av dom har två stycken varit från folk jag känner, undrar hur det står sig mot sannolikhetetn? 2/47 559=antal personer jag känner/antal personer i Sverige? Men det är för besvärligt att räkna ut hur många jag känner, så jag låter bli. Jag har förutom att pratat med två personer jag känner (ingen av dom kände igen mig) fått söka rätt på en person jag känner ("och stavar du efternamnet rätt? I N G E...). Roligt roligt :)

Men avslutet blev mycket mer snöpligt än jag hade planerat. Igår morse när jag vaknade kunde jag nästan inte prata alls, och jag funderade på om jag överhuvudtaget skulle kunna ta emot några samtal. Men det blev lite bättre under dagen, och eftersom jag ändå var tvungen att åka dit och lämna nyckelbrickan så tänkte jag att jag kan ju alltid testa och se hur det går. I början gick det, men rösten blev sämre och sämre för varje samtal, och jag insåg att den inte skulle hålla i 6 timmar. Efter en och en halv timme (varav en kvart var en rast) gav jag upp och åkte hem. Det känns lite trist att man inte kan sjuksjriva sig på helgerna, utan jag måste ringa dit på måndag morgon. Det gör att jag inte kan känna att jag har släppt jobbet helt, jag är ju liksom inte klar. Och det är lättare att sjukskriva sig för magsjuka än en strejkande hals. För halsen slutade strejka om den fick vila en stund, så när jag hade läst klart grejer på datorn och gått iväg med mina grejer och skulle säga hejdå till nån och säga att halsen inte klarade mer, då kunde jag ju prata hyfsat. Och inte minst när jag kom hem, och hade varit tyst i ungefär en och en halv timme, då testade jag rösten genom att sjunga lite, och då gick det också! Men jag försöker intala mig att det är ju ett bevis på att det verkligen gjorde skillnad om jag pratade eller var tyst, så om jag hade fortsatt så hade det ju bara blivit värre, eftersom det så tydligt blev bättre när jag var tyst. Men det är lite jobbigt, det känns som om jag har lurat nån, fast jag inte har det. Det är ju bara jag som förlorar nånting på att jag sjukskriver mig en dag, eftersom den dagen är en karensdag, och jag gjorde den bedömningen att det inte var värt att förstöra min hals mer än den redan var förstörd, samt chansa varje gång jag tog emot ett samtal eftersom jag inte visste om rösten skulle hålla eller inte. Och verkligen ta sats för att få fram ett "Listerby pizzeria, då ska vi se här!", utan att förlora rösten mitt i meningen. Mamma och pappa hade innan sagt att dom inte tyckte att jag skulle jobba för jag lät så hemsk, men tyvärr var dom i stugan när jag kom hem och behövde nån som sa "vad bra att du tog ditt förnuft tillfånga och sjukskrev dig från jobbet!". Jag fick klara det själv, men då trängdes det med replikerna jag ska leverera på måndag morgon. Men men, det är inte hela världen, och jag hade faktiskt inte klarat det hela kvällen ändå, även om jag säkert hade kunnat ta ett samtal till.

Men sen fick jag en väldigt lugn och skön kväll i alla fall, med mängder av te (som jag var smart nog att införskaffa något roligare än dom vi hade hemma på väg hem), samt Ben & Jerry´s Bohemian Rasperry och kladdkaka. Plus den Årechoklad jag hade lovat mig själv till efter avslutet. Och det intogs tillsammans med en jättebra bok! Och det är så skönt att läsa, man glömmer sina egna problem och våndor, och sätter sig in i bokens istället, skönt! Men jag måste säga att det kändes skönare i magen efter elva, när jag visste att jag var ledig på riktigt och inte bara sjukskriven. Alternativt skolkande eftersom jag inte hade sjukskrivit mig än.

Det känns inte som om jag har slutat på riktigt. Det känns som om jag ska vara ledig ett tag, men sen gå tillbaka. Och det störda är att det inte skulle kännas så hemskt att gå tillbaka, om man inte räknar med att halsen inte vill prata nu. Dom senaste dagarna har jag knappt fått nån arg kund, och det har känts som om jag är bra på det jag sysslar med. Men jag har ju alltid möjligheten att jobba där nån sommar eller så, om jag skulle vilja det, det är ganska många sommarvikarier som har jobbat där förut. För några veckor sen kändes det som att det inte fanns den möjligheten, men nu känns det, tja, varför inte? Gah, jag förstår mig inte på mig själv! Men jag behöver ju faktiskt inte bestämma mig för det än, det är ju bra i alla fall.

Och i eftermiddag blir det pannkakstårta, och nu ska jag snart gå till kyrkan. Jag ska gå fast det regnar, för bussarna var tydligen inte anpassade efter kyrktider. Om jag skulle åka buss så skulle jag behöva lämna huset typ tio i tio, men om jag går kan jag stanna kvar ända till typ fem över tio utan att behöva stressa. Till och med tio över. Och då slipper jag 45 minuters väntan innan gudstjänsten börjar. Nackdelen är väl att jag kommer vara rätt blöt när jag kommer fram, eftersom det spöregnar ute, men jag får ladda med regnkläder.