Jag kommer som jag är...

Skapa i mig Gud, ett renat hjärta. Ge mig en ny frimodighet. Låt mig stanna kvar här i din närhet. Helige Ande, jag behöver Dig! Bli kvar hos mig.
Och på dig min Gud förtröstar jag.

Ah.

Idag kändes det bra att jag inte kunde prata ordentligt, det blev som en bekräftelse på att jag inte var för sjåpig igår. För när jag provade min röst hemma för mig själv så var det ju inte mer än en lösryckt sångrad nån gång ibland, och det är ju på långa vägar inte lika påfrestande för rösten som timmar av pratande med trevlighetsröst. Dessutom sa hon på apoteket att det enda man kunda göra för att bättra på en röst som vill försvinna är att vila rösten.

Just nu känner jag verkligen inte för att konfapacka. Jag känner lite mer för att städa, men packningen är mest akut, så den borde jag ta tag i först. För säkerhetsskull. Jag måste säga att jag inte känner mig sådär supertaggad som jag en gång har varit för lägret, just nu vill jag mest ha sommarlov! Och sjunka ner med en bok och en hink te som aldrig kallnar helst. Och sova bort mitt onda i halsen. Och jag som hade tänkt att vara vältränad och i mitt livs form (hrm, okej, kanske inte livs, det kan kanske bli svårt att fixa på tre veckor när man en gång har haft en form som är uppbyggd under år av slit, men nästan.) efter konfalägrets slut. Snyggast någonsin skulle jag i alla fall vara, och få alla att häpna med mina hurtiga lägervanor. Men tji fick jag, så går det om man tänker att man ska träna! Jag ska aldrig igen planera att jag ska träna, då kommer jag vara frisk för evigt :P Vilken superhuskur!