Även om vi inte ser vägen kan vi tro och hoppas på dig

Idag hade jag tänkt att jag skulle skriva klart ansökan för utbytesstudier. Lite i sista minuten, men jag har tänkt och tänkt och kollat och kollat, så jag tänkte att det skulle gå ganska fort att skriva ihop när jag väl satte mig ner med det. Jag började beskriva varför jag ville åka, det gick så otroligt lätt. Jag tycker jag är som klippt och skuren för utbyten i allmänhet och just det jag vill i synnerhet, så det var inga problem med att försöka övertyga någon annan om det. Sen kom jag på att jag skulle försöka kolla en sista gång om hur terminerna faktiskt låg. Insåg att jag bara hade kollat det lite slarvigt förut. Och där föll allt. Nu vet jag inte hur det ska gå. Jag kommer nog kanske inte kunna läsa den kurs jag hade tänkt att läsa, vilket innebär att jag inte kommer att kunna tillgodoräkna mig det jag behöver, vilket innebär att jag kommer att få läsa kanske ett helt extra år för att kunna åka på det här utbytet. Är det värt det?

Men å andra sidan, jag vet ju inte ens vad jag vill läsa i Sverige. De senaste dagarna har jag känt mig mest sugen på att läsa om växter, och då faller ju allt igen? Eller så tar jag ett extra sabbatsår (typ) där? Eller så kanske jag ska läsa i något annat land istället. Kanske Spanien. Men finns rätt kurser där då i rätt tid? Där ligger ju hela terminerna fel. Och det känns som ett stort jobb att leta rätt på alla detaljer där innan sista ansökningsdagen på torsdag.

Just nu är jag så himla trött på otydliga hemsidor, jag är så himla trött på att försöka förstå olika utbildningsupplägg på spanska, jag är så himla trött på att det inte kan stå klart och tydligt när en kurs går. När är åttonde terminen liksom? Finns det en åttonde termin varje termin, eller är det bara då och då? Men universitetshemsidor är nog mest upplagda för folk som har ett ungefärligt hum om hur universitetsstudier är upplagda i det landet.

Efter att ha deppat ihop totalt så gick jag till kyrkan. Där avslutade vi gudstjänsten med att sjunga den här låten:


Den sjöng jag på ett nyårsläger för flera år sedan, när jag hade halvt panik över att jag inte hade någon koll på min framtid. När jag bad om att få förbön, men jag grät så mycket att jag knappt kunde få fram vad jag ville ha förbön för, för att jag var så förtvivlad och rädd för framtiden. Efter några dagar på läger kände jag mig otroligt styrkt. Meningen Även om vi inte ser vägen kan vi tro och hoppas på dig hade etsat sig fast i mitt huvud, och gav mig en förtröstan på att allt skulle lösa sig och bli bra. Det blev det. Nu försöker jag klamra mig fast vi den tron och det hoppet igen. Det är bara så skrämmande att framtiden beror på hur jag agerar nu, trots att jag inte vet var jag vill ta framtiden. Jag kan inte bara vänta in den, jag måste ta aktiva val. Val som får konsekvenser så långt fram. Hur kan jag veta vad jag vill göra om ett år? Tänk om jag helst av allt vill vara kvar i Umeå då? Eller tänk om jag inte står ut med att vara kvar i Umeå och bara trampa på i det vanliga livet? Tänk om jag verkligen behöver äventyr då? Tänk om det blir som när jag skulle åka till Thailand, när jag önskade så innerligt att jag inte skulle kunna åka? Och ännu värre, hur ska jag kunna ta beslut inför vad jag faktiskt vill jobba med om knappt tre år? Innan man började på universitetet kunde man ju i alla fall vänta tills man visste vad man ville, men nu närmar sig dagen för det slutgiltiga beslutet med obönhörlig hastighet.

Nej, jag ser inte vägen. Jag försöker tro och hoppas på Gud istället. Jag undrar bara vilka kurser jag ska skriva att jag vill läsa när jag skickar min ansökan om några dagar.