Om civilkurage och livsfarligt vatten

Idag när jag var på promenad längs med älven såg jag en grupp människor som inte betedde sig som alla andra som var på söndagspromenad på den populära gångvägen. De samlades liksom i en grupp och gick inte framåt på gångvägen, utan sidledes. Jag tänkte att det kanske var en scoutgrupp eller liknande, som tränade på första hjälpen. För det såg ut som att de bar på någon också. Snart skulle de nog bytas av, så att den som spelade skadad också skulle få träna på att rädda folk i nöd. Något som var lite märkligt var att en person verkade dra sig undan ur gruppen för att prata i telefon. Ännu konstigare var det att den skadade "skådespelaren" skakade väldigt mycket. Och de verkade aldrig bytas av. Jag förstod att det var på riktigt. En tjej hade ramlat ner i älven, och ett några förbipasserande räddade henne. Drog upp henne ur vattnet, tog av sig sina jackor för att värma henne, ringde ambulans, försökte få kontakt, försökte dela med sig av sin egen kroppsvärme. Letade efter om det fanns fler i vattnet.

Jag önskar så mycket att jag kunde säga att när jag väl kom fram så gjorde jag allting rätt. Att jag hjälpte till med precis vad som behövdes, att jag kunde dela med mig av något viktigt. Men jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ställde mig vid sidan av gruppen på 6-7 pers som räddade tjejen. Väntade på att någon handlingskraftig person skulle säga åt mig vad jag kunde hjälpa till med. Bredvid mig stod en kvinna som körde på samma taktik. När ingen hade bett mig om något på några minuter klev jag fram ett steg och frågade vad jag kunde göra (heja mig!). Fick inget tydligt svar, så jag stod kvar helt handfallen. Kunde inte sluta titta på den nedkylda tjejen som skakade och skakade. En kvinna som försökte få kontakt med henne besvärades av att hon fick solen i ögonen. Kan ingen ställa sig så att jag får skugga i ögonen? frågade hon. Äntligen fick jag en uppgift, även om den kändes ganska lam jämfört med allt annat. Till slut kom ambulansen, och jag drog mig undan och gick vidare.

Efteråt var jag alldeles skakig. Jag inser hur viktigt det är att kunna sin första hjälpen. Vad var det nu man absolut inte fick göra och vad var viktigast att man gjorde? I vilken ordning ska man göra allting? När det väl gäller så är det inte läge att vela, inte läge att göra allt samtidigt som man inte gör något helhjärtat. Jag hoppas att jag skulle vara mer handlingskraftig om saker och ting hängde mer på mig. Om jag hade varit med från början, om jag kände att det fanns plats för fler i den tajta cirkeln kring tjejen. Om jag hade känt att jag hade någon idé på vad som behövde göras. Men hur kan man veta om jag faktiskt skulle vara det?

Tack och lov så började den nedkylda tjejen få fram några ord efter en stund av värmning. Hon kunde svara lite på frågor och verkade vara vid medvetande. Men jag kunde inte låta bli att tänka på vad som hände för några veckor sen, när min lärare drunknade. Då kom det inga förbipasserande, han drunknade inte vid Umeås populäraste promenadstråk. När han hittades var det för sent för längesen. Förmodligen var det för sent redan när han saknades. Livet är skört, vissa har tur och andra har otur. Och iskallt vatten är något man ska ha respekt för, oavsett hur strålande vacker dagen är.