Idag skulle jag hämta en grej jag hade glömt hos en person jag inte känner. Efter lite mailkontakt så gick jag dit och ringde på dörren. Jag hann knappt säga "tack för att du tog rätt på den" innan han hade berättat att han hade googlat på mig och han var imponerad. Han berättade att han hade listat sig till min ordförandekarriär och min bibelskoletid. Dessutom så hade han koll på min farfars yrke och undrade om vi var släkt. (Okej, nu låter det som ganska lite att bli imponerad över, men ändå.)
Jag berättade inte att jag hade googlat på honom och att jag var imponerad över hans karriär. Han hade suttit med i typ tusen styrelser (okej, överdrift) och hade publicerat 100 vetenskapliga artiklar (underdrift den här gången). Som om det inte vore nog så hade han recenserat en lång lista med böcker och publicerat en lång lista med dikter och noveller. Jag vågade knappt skicka mailet till honom för jag tänkte att han skulle bedöma minsta lilla ord jag skrev. Men löjligt nog så vågade jag inte berätta att jag hade visat samma stalkertendenser som han hade gjort. (Till mitt försvar måste jag bara säga att allt gick jättefort, och att han i samma andetag som han sa att "jag ska inte hålla kvar dig här jag ser att du är på väg" frågade om det han hade hittat om mig). Men kanske kan det vara okej att berätta att man har googlat på någon? Bra inkörsport i samtal liksom, man slipper de här krystade frågorna som man försöker få till att låta allmänna, men ens enda mål är att komma fram till det man vill prata om.
Hur som helst så har jag levt på den där imponeringen hela kvällen sen. Kanske är det just det här jag behöver för att våga hoppa över det här med att söka sommarjobb i sommar. Kanske.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar