Årskrönika 2012

Det år som har gått har handlat mycket om att komma i balans. I alla fall är det vad jag ser när jag tittar tillbaka på det såhär i efterhand. Jag inledde året med att vara helt slutkörd, och jag gruvade mig för att komma tillbaka till Umeå och tvingas ta ansvar igen. Dessutom gruvade jag mig för en vår i Umeå, eftersom de vårminnen jag hade från staden var väldigt deppiga. Men gruvandet till trots, Umeå behandlade mig ganska bra. Första halvan av terminen var skolan extremt lugn med bara några timmars jobb per dag, och jag fick tid att ägna mig åt träning, orkester, vänner och sektionsansvar. Jag började få något slags grepp om min roll som ordförande, jag var inte längre lika osäker, jag började bli mer handlingskraftig och ha lite mer inspiration för den sektion jag drev. Jag kände att jag hade lite mer kontroll på mitt liv.

Efter några månader drogs tempot upp rejält i skolan, och stressen tilltog igen. Mycket av den inspiration jag hade fått för sektionen resulterade i aktiviteter som skulle hända på den senare delen av våren, vilket tog mycket tid. Jag började uppskatta när saker i min planering krockade, så jag inte kunde vara med på allt. Jag hade väldigt lite tid att träffa vänner, vilket gjorde att jag kände att jag dissade alla. Detta gav mig extremt dåligt samvete, vilket i sin tur gjorde att tanken på mina vänner kändes obekväm. Varje möte blev en chans att dämpa mitt dåliga samvete, mer än en chans för mig att hämta energi. Såhär minns jag mycket av min vår. Att inte kunda andas ordentligt för att jag var så stressad blev ganska normalt. Det som lyfte mig var att det var roligt att vara i skolan, men tyvärr tog plugget mycket mer tid än jag hade att ge det.

Något annat som lyfte mig var drömmarna om en perfekt lägenhet som jag hoppades att jag skulle få tag på. I den lägenheten skulle jag aldrig må dåligt, planerade jag. Dessutom drömde jag om en sommar, som förhoppningsvis skulle innebära ett intressant och givande sommarjobb. Plötsligt en dag fick jag positiva besked om både en fantastisk lägenhet och ett givande sommarjobb. Det var en lycklig dag.

Slutspurten av våren varvade jag med att vara alldeles för stressad med att göra roliga saker. Jag såg slutet på terminen, vilket gjorde att jag klarade att fortsätta ända fram. Väl framme vid min lediga vecka innan jobb var jag extremt rastlös, men tvingade mig själv att varva ner med virkning och bokläsande. Jag övade på att promenera utan något mål, och att sitta på platser och tänka tills jag hade tänkt klart och ville gå vidare.

Jobbet drog igång, och jag insåg hur trött jag var. Jag orkade knappt träffa folk under sommaren. Vissa hade jag bara enstaka chanser att träffa, vilket gjorde att jag var tungen att ta dem, men inför i princip varje möte var jag orolig att jag inte skulle orka prestera tillräckligt för att vara en god vän eller trevligt sällskap. Istället så fokuserade jag på jobb, spanskaplugg, virkande och body pump under sommaren.

Hösten kom, jag flyttade in i min lägenhet. Lycka. Energin kom tillbaka, lite i taget. Jag fokuserade på att inte ha för höga krav på mig själv. Jag hade släppt mitt sektionsansvar, jag nästan kastade det ifrån mig. I skolan lyckades jag äntligen få in riktigt bra rutiner. Jag pluggade med K nio till fem varje dag, och var ledig på kvällar och helger. Det var roligt att plugga och jag blev lugnad av rutinerna. Jag hann vila regelbundet. En bit in på hösten kom jag på att det var dumt att förvänta sig att mina vänner hade högre krav på mig än vad jag rimligtvis kunde leva upp till, och i och med det kunde jag släppa mycket av mitt dåliga samvete. Då blev det helt plötsligt så himla mycket roligare att träffa folk. Och jag hade ju till och med en lägenhet att bjuda hem dem till.

Hösten fylldes av rutiner och balans. Morfar dog, vilket rubbade balansen, men jag blev uppbackad av vänner. Senare på hösten behövde en vän mycket uppbackning av mig, och det var väldigt skönt att vara kapabel att ge den. Mina inskränkningar under hösten bestod i att jag behövde göra en sak i taget. Kontroll över min tid gjorde mig trygg. Att via sms sköta lösa planer inför senare samma eftermiddag gjorde stressad.

Hösten har också bestått i framtidsältande. Vilken inriktning ska jag välja? Ska jag åka på utbyte? Orkar jag åka på utbyte? Vill jag åka på utbyte? Får drömmen om utbyte styra vilken inriktning jag väljer? Har jag en dröm om utbyte? Även andra typer av framtidsältande ha förekommit. Ältande kring saker jag inte ens har makt att styra. När jullovet kom var jag oväntat trött, jag väljer att tro att det beror på mitt ältande.

2012 har varit ett bra år. Mitt välmåendes utveckling har gått framåt under året, och under hösten har jag trivts så himla mycket. Trivts utan att behöva göra massa spektakulära grejer, istället insett storheten hos promenader i dagsljus. Jag har lärt mig mycket om vila och balans, om hur jag själv funkar vid olika tempon i mitt liv. Dessutom tar jag med mig mina ordförandelärdomar, som också känns som att de är lärdomar för livet.

Inför året som kommer hoppas jag på att jag ska kunna bygga vidare på min balans. Jag hoppas att jag ska kunna stå även om jag blir knuffad, till exempel om mitt schema eller mina planer rubbas. Jag hoppas att jag ska kunna fortsätta leva utan för höga krav på mig, men jag önskar också att jag ska känna lite mer driv igen. Att gilla rutiner är bra, men mycket bra saker kräver lite engagemang också. Jag hoppas att mitt hjärta och min hjärna ska komma överens med de beslut jag fattar, och att dessa beslut ska hamna i god jord i de områden de rör. Jag orkar inte med något nyårslöfte, det får duga med att hoppas. Det var ju just det här med att inte ha för höga krav.