Idag är en dag då jag återigen är så trött på att livet inte har några överlevnadsgarantier. I morse när jag kom till skolan fick jag veta att den person som är ansvarig för mitt program, tillika den som hjälpte oss väldigt mycket med projektet förra veckan, tillika den som hade lovat att maila vidare hjälp under helgen (men inte gjort det, av uppenbara skäl), tillika en forskare som ägnat typ 30 år åt att försöka förstå hur en viss bakterie infekterar människor, tillika den vi sökte på morgonen för att kunna ge oss den sista hjälpen innan inlämningen av rapporten, var död. Han hade åkt skidor på isen, isen hade brustit och han hade drunknat.
Det är alldeles overkligt hur fort det kan gå. Han hann inte säga några väl valda sista ord till sin familj, han hann inte lämna över alla sina smarta teorier kring bakterien till någon, han hann inte få svaren på alla experiment han var så nyfiken på. Han hann inte förklara för vår kursansvarige hur vår opponering ska gå till, han hann inte städa undan i sitt kontor. Han missade det möte han skulle ha gått på i eftermiddags, och jag hann aldrig fråga honom om vilka kurser det skulle vara okej för mig att läsa utomlands.
Det är så hemskt, så tragiskt, så sorgligt. Och så overkligt. Och orättvist och skrämmande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar