Två fantastiskt roliga saker

Det är otroligt gott med kamomillte till orientbröd med bara smör. Och till Babel-soundtracket så blir hela känslan så rofylld och fin.

Två fantastiskt roliga saker som har hänt de senaste dagarna:

• Jag fick platsen till Mexiko! Jag är nominerad från mitt universitet och ska nu bara bli antagen av Mexikouniversitetet, men som det låter på dem på International Office här i Umeå så brukar det gå bra om man väl är nominerad. Så bara jag inte glömmer att lämna in lappen där det står att jag tackar JA så blir jag mexikan i höst! Det var det här som lockade fram glädjetårar i onsdags, men även det här samtalsämnet som fick mig att börja storböla på lunchen i torsdags. Det är konstigt hur känslor funkar. Det är som att när det blir mycket känslor av flera slag i en så kan det slå över lite åt vilket håll det känner för när någon känsla koncentreras lite extra. Sedan nyår har jag i alla fall varit jättenervös över att jag inte ska få platsen, så nervös att min andning har påverkats när jag har tänkt på att beskedet närmar sig. Jag tror det är ett tecken på att jag verkligen vill åka.
• Jag har köpt ett piano! Nu står det där på mitt sovrum, ikopplat och lättillgängligt, och jag kan när som helst försjunka bort i allt ifrån plinkande toner till hittepåackord till utmanande notläsning till uppspelning av sånt jag kan sedan tidigare. Äntligen.

Trots dessa två fantastiskt roliga saker så är det som att jag går lite i dvala. Det känns tråkigt. Jag vill ju vara med i allt det här! Jag vill jubla av glädje, jag vill bubbla av iver att berätta om Mexiko för alla, jag vill bubbla av iver att få träffa folk nu när jag äntligen har en helt ledig helg, jag vill orka vara med till 100% där jag är. Jag vill vilja planera in massa roliga saker att göra, jag vill känna inställningen "sova kan man göra när man är pensionär", jag vill orka vara den jag vill vara och den jag tycker att jag en gång har varit.

Det är nästan som att jag försöker hoppas på att jag egentligen bara har en liten släng av sjukdom. Känner efter riktigt noga för att kunna komma på att jag känner mig lite mer frusen än vanligt, så jag kan få tänka att "bara mitt immunförsvar har tagit tag i den här lilla infektionen så blir det bra!". Men jag känner inte så mycket sånt. Men jag hoppas att det här bara är en liten släng av trötthet, det finns ju såna också har jag hört. Jag tror att jag blir lite extra rädd för att den här lilla slängen av trötthet påminner så mycket om en trötthet som nästan aldrig ville ge vika. Ungefär som att när jag var van vid evighetsförkylningar så var det katastrof varje gång jag blev sjuk: jag visste ju att den skulle hänga kvar en månad. Men när jag blir förkyld nuförtiden blir jag inte så rädd: jag vet ju att den försvinner efter någon vecka. Nu blir jag istället rädd när jag blir såhär trött.