Klappa sig själv medhårs

Jag har precis sett Babel. En himla bra film. Och här är fint soundtrack till den:


Passar precis min sinnesstämning nu. Trött. Jag har ägnat min lediga eftermiddag åt att svulla godis, chips och cola. Och tittat på Babel. Större lyx får man leta efter. Snart ska jag på hemgrupp hos mina grannar. Jag bävar lite inför att behöva kliva upp ur soffan och vira ut mig ur den varma filten, men är i alla fall glad att jag inte behöver gå så långt.

Idag hade vi opponering på den rapport vi har skrivit de senaste veckorna. Slitit som djur, alldeles för långa skoldagar, alldeles för lite raster. Vi fick knappt någon positiv kritik kring den. Men det är skönt att opponeringen är gjord, att fixa till rapport borde inte vara lika krävande som att göra en från grund i alla fall. Och vi får tillbaka den färdigrättad först om en vecka, så nu är jag fri för några dagar.

Idag fortsatte mitt gråtande. De jag lunchade med blev lite förskräckta när jag helt plötsligt började böla när vi pratade om hur glad jag blev igår. Jag tror det är min utmattningsgråt, som jag hade mycket när jag var yngre. Då var det ganska ofta jag ägnade en timme åt att gråta på mitt rum. När jag hade gråtit en skvätt och mamma kanske hade kommit och frågat hur det var med mig så brukade det kännas bättre. Den här gången tror jag på att klappa mig själv medhårs och gulla med mig själv så mycket som möjligt. Till exempel genom att äta snacks och titta på film en helt vanlig torsdag eftermiddag. Fast i och för sig, så vanlig är den ju inte, idag har jag ju kommit halvvägs på min utbildning (om man bortser från rättning av rapport). Det är ju värt att fira faktiskt.