Orkester

Ikväll har jag varit på orkester. Älskade orkester. Att få spela av sig, att få vara en del av musiken, att få lägga ner sina känslor i musiken, att få släppa de känslor man inte orkar grotta ner sig i mer. Att få känna hur fingrarna gör det de ska, att få känna att det låter rätt. Att det faktiskt har låtit mer rätt från mig under den senaste tiden jämfört med till exempel för ett år sedan. Att jag inte behöver sitta och skämmas så mycket. Jag väljer att tro att det är för att jag har blivit bättre, och inte bara för att vi spelar lättare musik. Att jag vågar spela ut, att jag knappt är nervös över denna konserts solotoner.

Ikväll avslutade vi orkesterrepet med att gå och fika. Socialisera oss mera med varandra. För ett tag sedan hade det bara varit en jobbig grej, men på sistone har jag också hittat folk att ty mig till i orkestern också. Så det var så himla trevligt att sitta och småprata med folk en kväll.

Jag har kommit över den period när jag gruvade mig inför varje rep, när jag aldrig kom ihåg varför jag gjorde det förrän jag väl satt på plats och spelade. Jag har kommit över den period när jag ägnade mer energi åt att dölja att jag inte kunde låtarna än att faktiskt spela rätt. Nu längtar jag till repen och njuter av dem när jag är på plats. Det är så himla skönt att få komma iväg till en annan slags plats och använda en annan slags hjärna en kväll i veckan. En kväll som inte kräver någon planering, inte kräver några beslut, utan som bara ligger där som en rutin som jag har valt att prioritera framför det mesta andra. Jag är så glad att jag höll ut och fick komma till det här stadiet.