Bostad: Check!

Så har man blivit med lägenhet! Eller lägenhet och lägenhet, bostad i alla fall. Ett rum. Som till och med är möblerat (yes för att spara massa pengar till plugga-spanska-resa!). Och jag slapp ta det beslut jag oroade mig för: studentkorridor eller lägenhet. Jag kunde bara få tag på ett korridorsrum, och det känns faktiskt väligt bra! Inte för mycket folk på ett kök, men ändå inte alldeles öde. Vissa ropar ut: "ska du bo där, det är ju jättelångt bort!?", men jag hävdar att jag kommer att orka cykla mina två kilometer platt, jag har ju varit med om värre. Typ en kilometer bosvedjebacke.

Jag har 13 dagar kvar på jobbet, och fem lediga innan jag flyttar. Jobbet är trevligt, men det är en person jag måste lära mig att tycka bättre om, just nu blir varje leende till denna person väldigt krystat och kämpigt att få fram. Det är synd, känner mig som en dålig människa. Ska bli spännande att se om det hinner förändras på en och en halv vecka. Hoppas att det kan förändras fort, det skulle bli trevligare att jobba då.

Saker jag har att fixa nu är mogna saker som att skaffa en hemförsäkring, köpa en dator, adressändra, välja internet och annat småpyssel. Känns ändå som att jag har halvkoll över det, trots att det är såpass mogna saker som jag inte har sysslat med förut.

Jag mår nästan oförskämt bra, fast idag har jag lite ont i huvudet.

Sextio och en halv timme för flytt

Nu har jag badat i tre dagar i rad. Jag känner mig nöjd över att ha utnyttjat sommaren så bra, och det känns skönt att jag inte behöver tänka "men jag har ju inte ens badat någon gång i sommar, det kan ju inte vara höst än!" när sommaren är slut. Sommarvärmen är använd, jag har uppfyllt min plikt och "passat på", och nu känns det inte jobbigt att behöva vara inomhus på jobbet en helg. Det bästa är att när den helgen är färdigjobbad så sitter G på tågstationen och väntar!! :D Jag blir så glad att jag vill hoppa och skutta när jag tänker på det, fast det brukar jag inte göra eftersom jag är en sansad och samlad människa.

Jag har fått veta att jag kommer att ha 60 och en halv timmar mellan mitt sista jobbpass och den tid då jag förväntas vara på mitt första upprop. Det är två dagar och tre nätter. Då ska jag flytta. Och jag som nästan hade trott att jag skulle ha en hel vecka på mig att flytta. Men två dagar är bättre än en natt, vilket var det värsta av mina farhågor.

Innan jag slutar jobbet har jag sju dagar då jag är hemma och ledig. Då räknar jag inte de dagar som redan nu är inplanerade för heltidsbesök, antingen när jag besöker någon eller någon besöker mig. Det blev ju inte så väldans mycket tid över till att strosa i affärer där jag kan behöva införskaffa mig ett bohag, men det kanske går fort bara man vet vad man behöver kan man hoppas på. Steg ett är väl att fixa boende, jag ser fram emot den lättnaden då det är klart! Hur ska jag kunna vara lagom kylig för att hitta det rätta boendet, hur länge ska man våga vänta på något bättre, när ska det vara dags att slå till, vad ska jag välja, hur och var vill jag egentligen bo?! Kanske inte det mest livsavgörande beslutet i mitt liv, men jag gör det stort i alla fall. Kanske delvis på grund av olika "va, ska du bo så och på det stället?!", vilket får mig att tänka att många boenden är katastrof och att jag inte skulle stå ut där längre än en vecka. Hm.

Något annat jag hade tänkt mig att jag skulle hinna med innan jag börjar min hösttermin är ju mina sommarkurser. Häromdagen fick jag ett mail där det stod att jag låg efter i den kurs jag faktiskt har börjat ordentligt med. Undrar om jag ska ge upp den andra. Eller göra båda halvfärdigt. Får se, borde i alla fall sätta igång med någon av dem nu.

Tillförsikt och pepp och seframemot och trivsel och beslutsnöjdhet och bra besked.

Har haft en mycket bra helg i Umeå, med mycket prat, mycket chokladigt kladdiga kakor, en hel del glass, långa cykelturer, sightseeing bland studentkvarteren och såklart delande av Hållandsminnen. Väckte liv i en hel del saknad som blev mer levande igen, nu känns det som att hjärtat knådas! Obekvämt, även om det är lite roligt att kunna grotta ner sig i fina minnen som känns mer verkliga nu.

Det kändes jätteroligt att titta på staden som är min blivande hemstad, och jag insåg hur mycket jag faktiskt längtar dit. Inte på grund av alla fantastiska människor som kommer bo i umeå i höst, även om de självklart är en stor bonus. Men jag insåg att det är en längtan i mig som drar efter att få göra umeå till min stad, jag vill gå på egna upptäcksfärder och lära mig att hitta, jag vill få mina favoritställen och vardagsställen och tråkställen och hemmaställen. Jag vill inte bara få ett nytt hem vart som helst, utan jag vill få ett nytt hem i Umeå!

Nånting annat bra jag insåg i helgen var att jag kommer att göra det enda jag vill göra i höst. Varje gång jag har varit på väg att starta något nytt efter gymnasiet så har jag haft andra saker jag velat göra också. Ofta har jag velat göra dessa saker mer än vad jag i själva verket var på väg att göra, kanske tack vare att gräset alltid är grönare på andra sidan. Men den här gången är det inget annat jag vill göra! Jag känner inte för att stanna hemma och jobba (här finns inte många kvar), har ingen lust att åka på en resa jag inte har råd med, är inte så sugen på en till folkis och känner inte ens för en annan utbildning eller annan ort. Det är ingen människa som jag känner att jag måste bo nära för att inte gå sönder, och inte ens ett litet projekt som jag går miste om när jag flyttar. Jag är precis så självständig som det är smidigt att vara vid ett sånt här tillfälle i livet. Sen vet man ju aldrig vad som kan komma upp under den sista månaden fram till terminsstart, men just nu känns det så bra! Visst kan det svindla ibland och jag kan fundera på om det här verkligen är den utbildningen som jag "ska" gå, men den verkar ju som det roligaste jag kan komma på att plugga, så helt fel kan det ju inte vara. Och nu är jag dessutom officiellt antagen, så nu känns det som att det inte är mycket som kan stoppa mig! :D

Som om det inte vore nog med mitt pepp inför hösten, så är jag så nöjd här och nu. Jobbet känns så roligt att jag nästan blir besviken när jag inser att jag har flera lediga dagar på en vecka (fast jag ska väl inte hymla med att pengarna som jag skulle fått för färre lediga dagar lockar en del också), och idag när jag slutade för dagen idag var jag inte ens slut, trots 29 grader varmt inne. De två senaste jobbdagarna har känts så roliga i alla fall, jag hoppas att det håller i sig! :)

På söndag kommer G, vilket får mig att vilja hoppa och skutta av glädje. På fredagen efter det åker jag söderut till AS, otroligt roligt det med! Och däremellan borde det inte vara omöjligt att dejta lite hemmamänniskor, det är bara det med att pussla med folks scheman...

Men hur kommer det sig att jag helt plötsligt inte alls vet hur man skriver ett riktigt vanligt brev...?

Värmens konsekvenser

Om man låter en liter nyuppkokat vatten stå och svalna för sig själv kan en hel deciliter dunsta bort. Det tyckte jag var lite coolt. Just nu håller jag på att förbereda dagens andra liter iste. Det är gott.

Nyss höll jag på att få panik för att jag var så sugen på salt, men det är ju inte så gott att äta en tesked salt rakt av. Jag orkade inte heller cykla och köpa saltlaktrits eller chips, så till slut blev det en macka med salt skinka, fetaost och extra salt (både under och över skinkan). Nu känns min tunga lite skrumpen, men saltbehovet är i alla fall stillat för stunden. Skönt.

Hur kan Annika Norlin skriva såna klockrena texter hela tiden? Hon får mig att tro att det är mina känslor det handlar om, så jag börjar gråta. Jag får verkligen tänka till för att komma ihåg att jag faktiskt inte känner så. Märkligt. Och lite jobbigt, eftersom jag lätt kan hitta orsaker till varför jag skulle känna så, så jag tror att saker som har hänt på riktigt har lett till den här gråtkänslan. Fast gråtkänslan inte fanns när jag inte hade lyssnat på låten. Hm..

Får man gå och lägga sig klockan åtta fast man är ledig dagen efter?

För ett år sen...

Idag är det klibbvarmt som i Thailand. I slutet av min jobbdag idag kände jag mig som i slutet av en jobbdag på en tisdag i Tharua, när jag hade haft mycket lektioner och bara ville hem och duscha av mig, för att slippa klibbet en stund. Skillnaden var att idag försvann klibbet för en längre stund än i Thailand, där jag inte ens hann ut ur badrummet förrän klibbet var tillbaka.

Idag åt jag stekt ris till lunch, vilket var en standardlunch när jag bodde i Thailand. När jag köpte maten fick jag lyssna på folk som pratade thai, och när jag väl fick maten så smakade den som när mina hushållerskor gjorde den. Skillnaden var att jag frivilligt satt ute i solen när jag åt maten idag.

Sen sa jag hejdå till R, nu åker hon tillbaka till Italien, sorgligt! Det fick mig att tänka på mitt sista avsked till min värdfamilj i Thailand. Det kändes inte lika sorgligt, då var jag så trött efter en natt utan sömn men med mycket hejdåtårar, så jag längtade mest efter att hamna på planet så jag kunde få sova.

Tänk vad det halvåret har satt spår, både i form av fixeringar hos mig (typ åhhh, det känns som Thailand! <3) och i form av lärdomar. Ibland är jag rädd att jag ska glömma alla smarta saker jag kom fram till där, men det finns ju någonstans hos mig, så jag kan dra upp det för mig själv. Häromdagen till exempel, då jag kände att allt gick kasst på mitt jobb, så tvingade jag mig själv att tänka på alla de dagar i Thailand då jag kände att jag var en kass lärare, alla de gånger jag kände att jag inte alls var en sån trevlig och välartad flicka som jag trodde jag var och som de kinesiska tjejerna var, eller alla de gånger jag kände att jag inte lärde mig saker (typ språket) så bra som jag hade tänkt mig. Och trots det får jag bra känslor när jag tänker på Thailand. Då går det bra med en dålig jobbdag här hemma också. Jag är inte mitt jobb eller vad jag gör på jobbet.

Mattepassionen

Har börjat med min repetitionskurs av matte nu, känns roligt! Har avklarat ett slutprov av fem, och nu är jag dessutom klar med den tråkigaste delen, det känns bra! Det som är kvar nu tar ju säkert lite längre tid eftersom det är mer att tänka, men hellre tänka lång tid än att traggla sig igenom sånt som känns onödigt.

Jag sitter och väntar på att en leveransrapport av ett sms ska komma. Det är ju mycket möjligt att det bara är lite segt i telefonnätet, men såklart så börjar min hjärna tänka ihop alla möjliga mer eller mindre sannolika scenarion. Inte så uppmuntrande scenarion. Det här är ett sånt sms som jag väldigt gärna vill ska komma fram!

Jobbet igår kändes rätt bra, bättre än jag hade förväntat mig. Trots att jag anade att min kollega var lite stressad, men jag inte var det, så kände jag ändå att jag kunde jobba på och göra saker i princip hela tiden, och jag slapp den där känslan av "vaddå, det finns väl ingenting att göra nu?" medan alla andra springer runt som galningar och stressar över allt som måste göras. Phu. Hoppas på samma lycka idag, snart är det dags.

Jobbuppladdning

Snart är det slut på mitt sommarlov. Imorgon börjar jobbet på riktigt, och jag tvingas vara lite seriös och gå och lägga mig i tid (till exempel inte halv sex på morgonen som i torsdags "kväll") och inte planera in alltför mycket stora aktiviteter (till exempel tunnbrödsbak), eftersom jobbet tar mycket tid. Med tanke på att mitt senaste år har varit ungefär lika kravlöst som ett sommarlov på många sätt så är det kanske inte så konstigt att jag inte känner mig så överpepp på morgondagen och mitt mer ansvarsfulla liv. Vad lyxigt det är med ett år på folkis där man bara får skämma bort sig själv!

Fast jag ska väl egentligen inte klaga, jag ville ju jobba mycket. Vill spara pengar, idag har jag ägnat mycket tid åt letande bland olika spanskaskolor i Guatemala. Då krävs ganska mycket pengar. Just nu känner jag mig jättepepp på att åka, måste bara bestämma mig för min prioritering av olika delar av resan. Språket kommer på prio ett, men ska man sen satsa på att se mycket saker eller att jobba och komma in i ett sammanhang? Skönt att jag inte behöver bestämma mig nu, jag kan låta funderingen ligga och gro.

Igår var det bröllopsparty framför teven med Kungliga mazariner och tårta. Jag som har varit så less på den här bröllopshysterin tyckte faktiskt det var riktigt trevligt att titta på bröllop, och blev rörd till tårar av det fina i att de lovade varandra evig trohet och Daniels nervositet och tårar. Fint! Dagen avslutades med sex and the city-flärd med film, högklackat, accentfärg och fina drinkar på stan, roligt roligt! :)

Andra dagen på jobbet känns jobbigare än första. Första dagen har man inte så mycket förväntningar på sig, andra dagen har man mer förväntningar men kanske inte mycket mer kunskaper. Imorgon är andra dagen...

Och så har sommarperioden av mitt liv kommit igång

Har varit duktig och kollat lite på andrahandsboende till hösten. Fanns faktiskt något intressant, imorgon när jag är lite fräschare i huvudet ska jag nog skriva ett mail och försöka övertyga ägaren om att jag är den som behöver det där rummet allra mest och att jag är allra bäst lämpad att bo där av alla människor i hela världen. Kan bli lite klurigt att formulera på ett övertygande sätt.

Den här veckan har varit bra. Har sysselsatt mig med mycket saker, mycket bra sätt att undvika saknad! Studentfirande, ett lyckat överraskningsbesök, vernissage, chokladbiskvibakande och sånt där härligt prat som varar natten lång. Bra början på sommaren! :) Idag har jag varit hos tandläkaren och äntligen fått lite cred för vad jag har slitit med tandtråd under de senaste åren, yes!

Så länge jag håller mig sysselsatt hålls saknaden i schack, men så fort jag får lite för lång stund över så saknar jag folkislivet och männsikorna jag lärde känna på min fina folkis. En kväll för en vecka sen var helt förskräcklig, då grät jag som ett litet barn i min mammas famn, tills hon övertalade mig att gå och lägga mig och lovade att hon skulle komma och hålla om mig och sjunga den sång jag alltid ville höra när jag var liten och grät. Detta gråtanfall, utlöst av ett telefonsamtal, berodde på en klump av saknad, en klump av dåligt samvete, och en klump som berodde på insikten av vad dessa två första klumpar skulle resultera i. Tur att mammor aldrig slutar vara mammor!

Jag hoppas på att jag ska hålla mig aktiv den här sommaren, och jag börjar ana att det nog ska gå ganska bra. Hittills har jag planerat mycket jobb, 12 HP sommarkurser, skogsutflykter, läsa på svenska, läsa på spanska, umeåresa, gävleresa, springa, sola, bada, inte sitta så mycket vid facebook som senaste veckan, laga kläder, ordna receptpärm, lösa höstboendefrågan och såklart umgås med alla hemmavänner! Trots det känner jag mig lite stressad av en helt oplanerad dag imorgon, men det ska väl lösa sig. Det känns bra att ha en lista att välja bland.

En aning mer mogen

Phu, min första jobbdag är avklarad, vilket känns skönt. Känns också skönt att jag är ledig i två veckor nu innan mitt egentliga schema drar igång. Ska bara lyckas undvika att bli inringd så är de kommande veckorna fulländade ;)

Inför jobbdagen var jag inte så nervös som jag trodde att jag skulle vara. Det berodde nog till stor del på att jag natten inför jobbet drömde att jag inte var den enda nya på jobbet, och det bästa allt var att 3-4 stycken av mina arbetskamrater var folk från min fd klass. När jag vaknade insåg jag att dessa människor faktiskt bor massa mil från mig, så att sannolikheten att jag skulle få träffa gamla klassisar och ha bibeldiskussioner på arbetstid var ungefär noll. Men jag hade i alla fall en positiv känsla där på morgonen, det var trevligt.

Dessutom insåg jag att jag hade mognat. Dels att jag kunde tacka ja till allt kaffe som erbjöds (jag drack hela två koppar utan att få ont i magen!), men också att jag har mognat socialt och modmässigt. Jag kände så stor skillnad mot förra gången jag kom till samma äldreboende, direkt från gymnasiet och hade inte tvingats umgås med andra männsikor än såna som var som jag själv. Den här gången kunde jag anstränga mig mer för att hitta vägar in i samtal, även om det inte är saker jag pratar om normalt. Dessutom insåg jag att det värsta som kunde hända inte var så farligt, att känna sig lite bortkommen ibland är inget man dör av. Åh vad jag är glad att jag har gjort lite olika grejer efter gymnasiet!

Något annat som gör mig glad är att det redan är inplanerat lite besök till och från skolvänner. Längtar längtar, idag var jag tvungen att gråta en skvätt efter ett telefonsamtal med skolvän, det känns uppmuntrande att det inte behöver dröja en evighet innan vi ses igen!

Igår blev vissa saker och ting mer verkligt, och jag känner mer som jag borde känna inför dessa saker och ting. Skönt att upptäcka att jag har kvar någon moral och samvete, även om det inte är den roligaste känslan.

Avslut och dumheter

Igår var den stora dagen. Den dagen jag har gruvat mig för länge, som har gett magont och tårar, och som fick mig att tappa aptiten flera dagar i förväg. Sista dagen på skolan. Första gråtattacken kom av stämningen när det spelades musik, nästa kom lite i panik när jag insåg att jag precis var i färd med att säga hejdå till männsikor jag inte visste om jag skulle träffa igen, och sen kom den värsta: att säga hejdå till de människor jag vet att jag kommer träffa igen, men inte så ofta som jag vill. Riktigt nära vänner som jag inte vill lämna! Hur ska man bestämma sig för att det är färdigkramat och dags att åka egentligen? Kanske tur att man hade en mamma som ville komma iväg... Men när tårarna väl hade lagt sig så råkade min kära mor säga nånting om att det var vackert där vi körde, och det räckte för att jag skulle inse hur lyckligt lottad jag har varit som fått bo i en sån vacker natur ett år, och hur mycket jag skulle sakna den.

Under dagen försökte jag ibland tänka på att det var något sånt här jag längtade efter för ett år sedan, jag ville känna mig helt förkrossad över att tvingas lämna något som hade varit jättebra, bara för att få ha haft det jättebra. Den tanken tröstade faktiskt lite, även om den inte lugnade mina tårar något.

När jag till slut kom hem kom det besök från Italien, vilket innebar att jag inte fick ligga deprimerad i min säng hela dagen, utan tvingades ut och vara social och trevlig. Jag kände mig som en jetlaggad utbytesstudent ungefär, som inte orkade hänga med i den spännande blandningen av italienska, engelska och svenska, men jag tröstar mig med att man inte måste ge ett gott intryck till alla man möter alltid.

Under veckan som har varit har jag tyckt att det var dålig prioritering att sova. Men jag har lyckats hålla mig hyfsat pigg ändå, till min stora förvåning. Kaffe är bra. I måndags var klassen i storstan Östersund och hälsade på lärare, lekte i solen och åt sommarens första riktiga mjukglass. En otroligt härlig dag, och fint med en sån dag som sista klassaktivitet!

Jag har gjort nånting riktigt dumt, som jag inte trodde att jag skulle göra. Sånt som man inte ska göra, inte får göra. Det värsta är kanske att jag inte ens ångrar mig så mycket som jag borde göra. Läskigt vad man är kapabel till, det är alltid så mycket lättare med moral när man inte är i situationer själv.

Jag tror att idag är årsdagen för den första dagen när jag inte kände bara hemlängtan från Thailand. Eller så är det nästa vecka. Jag minns att jag reagerade över den känslan, så jag vet att den kom sent, men ändå känner jag nästan bara nostalgi när jag tänker på Thailand. Tänk vad hjärnan kan omkonstruera! Men åh vad jag vill tillbaka till skolan, det tror jag inte bara är konstruerat av hjärnan!