What happens, stays.

Det som händer på klassresa stannar på klassresa. Så var det sagt. Trevligt har vi i alla fall haft det, ett dygn med en stor del av klassen och hela Staben på en kursgård lagom långt från Umeå. God mat, intressanta föreläsningar som gjorde att jag började fatta lite vad jag faktiskt kommer att bli efter att ha pluggat i fem år och trevligt umgänge. Första sittningen, badtunnor, bastu och timmar framför en brasa inpå småtimmarna, mysigt!

Efter knappt två timmars sömn i morse var det ett brutalt uppvaknande med morgongympa, men eftersom solen äntligen sken så var det bara härligt. Och jag har hållt bra större delen av dagen också, var inte särskilt nära att somna på dagens föreläsningar, minsann!

På väg hem idag råkade jag stöta på M, som jag trodde befann sig långt härifrån, roligt! Och på kvällen kom J hit! :) En jättebra kväll, är så glad att vi bor på samma ort igen! Jag tror det här kommer att bli bra år.

Tänk att det finns dialekter som är så fina att man bara kan sitta och lyssna och njuta oberoende av vad rösten pratar om? Hur kom sig den här fixeringen av den speciella typen av norrländska?

Jag är en Nolla!

Nollningen är i full gång, och det är roligt. Mycket trevliga människor, mycket skratt, många timmars promenerande (eftersom min cykel är på lagning). Alkohol är något som flödar på ganska bra också, mer hos vissa än andra. Känns ju bra att vara en av dem som kommer ihåg hela gårdagen i alla fall.

De här första dagarna är skönare än vad jag hade väntat mig. Jag såg framför mig veckor som påminde om de första dagarna på folkis, då det gick ut på att umgås ca 18 timmar om dygnet och sova resten. Då var det så avslappnande med lektioner så man slapp vara så aktivt social hela tiden. Men nu har vi några aktiviteter om dagen, men vi hinner hem och ladda om de sociala batterierna och vila lite mellan de olika samlingarna. Men än så länge har jag inte packat upp klart, så det har inte varit överdrivet mycket tid över att bli uttråkad på direkt...

Imorgon börjar den första matten! :D Ska bli roligt. Och spännande att se hur mycket man förväntas komma ihåg, jag känner att vissa delar har väl fallit bort mer än andra.

Jag är så van vid att gå runt i min knallgula nollanummerlapp var jag än går (vågade inte ens lämna den hemma när jag gick den korta biten till AS igår), så det tar ett tag innan jag fattar varför folk kollar så konstigt på mig. Som idag till exempel, när en från Jehovas vittnen ringde på dörren och ville värva mig. Han frågade i alla fall vad det var frågan om, så jag fick chans att förklara mig.

Just nu är jag inne i en Lasse Winnerbäcksperiod i mitt musiklyssnande. Jag tror det var Köpenhamn och överallt som fick dit mig.

Skulle jag som barn väl ängslas då?

Så var jag framme. I den stad där jag ska bo i fem år, i det rum som jag ska bo i på obestämd framtid. Märkligt. Men härligt. Njuter till fullo av att ha ett eget ställe, och fint är det också! Eller har i alla fall potential till att bli fint, jag gav upp mina försök att avsluta uppackningen innan jag gick och la mig, så det är ganska mycket kaos i rummet nu. Längtar tills jag får bort allt överflödigt från golvet så jag kan dammsuga, det är inte så mysigt att gå här nu.

Har hunnit träffa en av mina korridorskamrater, en trevlig kille från Sydkorea. Han påminner mycket om en lärare i Thailand som jag tyckte mycket om, särskilt mina fem första månader, fast den sista månaden gick han mig rätt mycket på nerverna. Men hellre en snäll och trevlig person som går mig på nerverna än en otrevlig person som gör mig nervös, så jag är glad! :)

Imorgon ska jag träffa min klass för första gången. Jag är inte så nervös som jag trodde jag skulle vara, det ska mest bli spännande att se vilka jag kommer att fösas ihop med såhär i början. Något jag är mer nervös över är att mitt cykeldäck (och inte bara slangen) verkar ge upp, och jag vet inte om jag ens kommer att kunna ta mig till universitetet på det innan det smäller eller spricker. Det får kanske bli en promenad dit imorgon, och sen hitta en cykeltillbehöraffär så fort som möjligt. Att jag inte lyssnade på pappa och lämnade in cykeln hemma när jag hade chansen...

Idag var jag och hälsade på mormor på hennes ålderdomshem. Morfar höll en andakt, sen började de sjunga psalmen "Blott en dag ett ögonblick i sänder". När mormor hängde på i en stämma var det så fint så jag höll på att börja gråta.

Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandrings stig.
"Som din dag, så skall din kraft ock vara",
detta löfte gav han mig.

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer,
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.

Veckonedräkningen är igång

Det börjar dra ihop sig. Om en vecka går flyttlasset norrut, så nu har jag en vecka av full rulle framför mig! En sex-dagars jobbvecka, försöka träffa folk en sista gång innan alla flyttar åt olika håll, och däremellan försöka packa ihop ett helt bohag samt välja och införskaffa en dator. Fast jag har nästan valt, och om allt går som beräknat så ska den till och med levereras till en återförsäljare på fredag. Igår skulle den levereras till återförsäljaren på onsdag, undrar hur mycket man kan lita på datumen...

Något som i alla fall är skönt är att jag börjar bli klar med mina inköp förutom datorn. Jag tyckte så synd om mig idag när jag tvingade mig själv att cykla i regnet till birsta för shoppning jag inte alls var peppad på, men vad gör man inte för att få mer tid till goda vänner sen? Och jag klarade det till slut.

Jag känner att jobbet är skönt för jag slipper tänka på min flyttstress, men samtidigt är ju inte jobbet helt avkoppling heller. Så i fredags tackade jag nej till ett jobbpass jag blev bönad och bedd om att ta, och for ut till stugan med mamma och pappa istället. Så välbehövligt! Speciellt just den dagen, då känslan av otillräcklighet drabbade mig extra mycket, både på jobb-, flytt- och umgås-med-vänner-plan. Dessutom datorfasta en dygn, fantastiskt skönt eftersom många av mina måsten och borden och dåliga ursäkter till att inte göra nödvändiga saker finns på datorn.

Känns rikigt kul att flytta, men hinner inte rikigt tänka på att komma fram, eftersom det är så mycket nu innan. Jag hoppas att jag ska komma ifrån min ovana vid att göra allting i sista minuten, men jag märker ju att de första minutrarna lätt rinner iväg, typ nu... Får hoppas på mittenminutrarna istället. Fast först ska jag sova, sen ska jag jobba, sen ska jag träffa J... Sen kanske packa! (Och när jag skriver det offentligt är det kanske svårare att dra sig ur imorgon kväll..?)

Bostad: Check!

Så har man blivit med lägenhet! Eller lägenhet och lägenhet, bostad i alla fall. Ett rum. Som till och med är möblerat (yes för att spara massa pengar till plugga-spanska-resa!). Och jag slapp ta det beslut jag oroade mig för: studentkorridor eller lägenhet. Jag kunde bara få tag på ett korridorsrum, och det känns faktiskt väligt bra! Inte för mycket folk på ett kök, men ändå inte alldeles öde. Vissa ropar ut: "ska du bo där, det är ju jättelångt bort!?", men jag hävdar att jag kommer att orka cykla mina två kilometer platt, jag har ju varit med om värre. Typ en kilometer bosvedjebacke.

Jag har 13 dagar kvar på jobbet, och fem lediga innan jag flyttar. Jobbet är trevligt, men det är en person jag måste lära mig att tycka bättre om, just nu blir varje leende till denna person väldigt krystat och kämpigt att få fram. Det är synd, känner mig som en dålig människa. Ska bli spännande att se om det hinner förändras på en och en halv vecka. Hoppas att det kan förändras fort, det skulle bli trevligare att jobba då.

Saker jag har att fixa nu är mogna saker som att skaffa en hemförsäkring, köpa en dator, adressändra, välja internet och annat småpyssel. Känns ändå som att jag har halvkoll över det, trots att det är såpass mogna saker som jag inte har sysslat med förut.

Jag mår nästan oförskämt bra, fast idag har jag lite ont i huvudet.

Sextio och en halv timme för flytt

Nu har jag badat i tre dagar i rad. Jag känner mig nöjd över att ha utnyttjat sommaren så bra, och det känns skönt att jag inte behöver tänka "men jag har ju inte ens badat någon gång i sommar, det kan ju inte vara höst än!" när sommaren är slut. Sommarvärmen är använd, jag har uppfyllt min plikt och "passat på", och nu känns det inte jobbigt att behöva vara inomhus på jobbet en helg. Det bästa är att när den helgen är färdigjobbad så sitter G på tågstationen och väntar!! :D Jag blir så glad att jag vill hoppa och skutta när jag tänker på det, fast det brukar jag inte göra eftersom jag är en sansad och samlad människa.

Jag har fått veta att jag kommer att ha 60 och en halv timmar mellan mitt sista jobbpass och den tid då jag förväntas vara på mitt första upprop. Det är två dagar och tre nätter. Då ska jag flytta. Och jag som nästan hade trott att jag skulle ha en hel vecka på mig att flytta. Men två dagar är bättre än en natt, vilket var det värsta av mina farhågor.

Innan jag slutar jobbet har jag sju dagar då jag är hemma och ledig. Då räknar jag inte de dagar som redan nu är inplanerade för heltidsbesök, antingen när jag besöker någon eller någon besöker mig. Det blev ju inte så väldans mycket tid över till att strosa i affärer där jag kan behöva införskaffa mig ett bohag, men det kanske går fort bara man vet vad man behöver kan man hoppas på. Steg ett är väl att fixa boende, jag ser fram emot den lättnaden då det är klart! Hur ska jag kunna vara lagom kylig för att hitta det rätta boendet, hur länge ska man våga vänta på något bättre, när ska det vara dags att slå till, vad ska jag välja, hur och var vill jag egentligen bo?! Kanske inte det mest livsavgörande beslutet i mitt liv, men jag gör det stort i alla fall. Kanske delvis på grund av olika "va, ska du bo så och på det stället?!", vilket får mig att tänka att många boenden är katastrof och att jag inte skulle stå ut där längre än en vecka. Hm.

Något annat jag hade tänkt mig att jag skulle hinna med innan jag börjar min hösttermin är ju mina sommarkurser. Häromdagen fick jag ett mail där det stod att jag låg efter i den kurs jag faktiskt har börjat ordentligt med. Undrar om jag ska ge upp den andra. Eller göra båda halvfärdigt. Får se, borde i alla fall sätta igång med någon av dem nu.

Tillförsikt och pepp och seframemot och trivsel och beslutsnöjdhet och bra besked.

Har haft en mycket bra helg i Umeå, med mycket prat, mycket chokladigt kladdiga kakor, en hel del glass, långa cykelturer, sightseeing bland studentkvarteren och såklart delande av Hållandsminnen. Väckte liv i en hel del saknad som blev mer levande igen, nu känns det som att hjärtat knådas! Obekvämt, även om det är lite roligt att kunna grotta ner sig i fina minnen som känns mer verkliga nu.

Det kändes jätteroligt att titta på staden som är min blivande hemstad, och jag insåg hur mycket jag faktiskt längtar dit. Inte på grund av alla fantastiska människor som kommer bo i umeå i höst, även om de självklart är en stor bonus. Men jag insåg att det är en längtan i mig som drar efter att få göra umeå till min stad, jag vill gå på egna upptäcksfärder och lära mig att hitta, jag vill få mina favoritställen och vardagsställen och tråkställen och hemmaställen. Jag vill inte bara få ett nytt hem vart som helst, utan jag vill få ett nytt hem i Umeå!

Nånting annat bra jag insåg i helgen var att jag kommer att göra det enda jag vill göra i höst. Varje gång jag har varit på väg att starta något nytt efter gymnasiet så har jag haft andra saker jag velat göra också. Ofta har jag velat göra dessa saker mer än vad jag i själva verket var på väg att göra, kanske tack vare att gräset alltid är grönare på andra sidan. Men den här gången är det inget annat jag vill göra! Jag känner inte för att stanna hemma och jobba (här finns inte många kvar), har ingen lust att åka på en resa jag inte har råd med, är inte så sugen på en till folkis och känner inte ens för en annan utbildning eller annan ort. Det är ingen människa som jag känner att jag måste bo nära för att inte gå sönder, och inte ens ett litet projekt som jag går miste om när jag flyttar. Jag är precis så självständig som det är smidigt att vara vid ett sånt här tillfälle i livet. Sen vet man ju aldrig vad som kan komma upp under den sista månaden fram till terminsstart, men just nu känns det så bra! Visst kan det svindla ibland och jag kan fundera på om det här verkligen är den utbildningen som jag "ska" gå, men den verkar ju som det roligaste jag kan komma på att plugga, så helt fel kan det ju inte vara. Och nu är jag dessutom officiellt antagen, så nu känns det som att det inte är mycket som kan stoppa mig! :D

Som om det inte vore nog med mitt pepp inför hösten, så är jag så nöjd här och nu. Jobbet känns så roligt att jag nästan blir besviken när jag inser att jag har flera lediga dagar på en vecka (fast jag ska väl inte hymla med att pengarna som jag skulle fått för färre lediga dagar lockar en del också), och idag när jag slutade för dagen idag var jag inte ens slut, trots 29 grader varmt inne. De två senaste jobbdagarna har känts så roliga i alla fall, jag hoppas att det håller i sig! :)

På söndag kommer G, vilket får mig att vilja hoppa och skutta av glädje. På fredagen efter det åker jag söderut till AS, otroligt roligt det med! Och däremellan borde det inte vara omöjligt att dejta lite hemmamänniskor, det är bara det med att pussla med folks scheman...

Men hur kommer det sig att jag helt plötsligt inte alls vet hur man skriver ett riktigt vanligt brev...?

Värmens konsekvenser

Om man låter en liter nyuppkokat vatten stå och svalna för sig själv kan en hel deciliter dunsta bort. Det tyckte jag var lite coolt. Just nu håller jag på att förbereda dagens andra liter iste. Det är gott.

Nyss höll jag på att få panik för att jag var så sugen på salt, men det är ju inte så gott att äta en tesked salt rakt av. Jag orkade inte heller cykla och köpa saltlaktrits eller chips, så till slut blev det en macka med salt skinka, fetaost och extra salt (både under och över skinkan). Nu känns min tunga lite skrumpen, men saltbehovet är i alla fall stillat för stunden. Skönt.

Hur kan Annika Norlin skriva såna klockrena texter hela tiden? Hon får mig att tro att det är mina känslor det handlar om, så jag börjar gråta. Jag får verkligen tänka till för att komma ihåg att jag faktiskt inte känner så. Märkligt. Och lite jobbigt, eftersom jag lätt kan hitta orsaker till varför jag skulle känna så, så jag tror att saker som har hänt på riktigt har lett till den här gråtkänslan. Fast gråtkänslan inte fanns när jag inte hade lyssnat på låten. Hm..

Får man gå och lägga sig klockan åtta fast man är ledig dagen efter?

För ett år sen...

Idag är det klibbvarmt som i Thailand. I slutet av min jobbdag idag kände jag mig som i slutet av en jobbdag på en tisdag i Tharua, när jag hade haft mycket lektioner och bara ville hem och duscha av mig, för att slippa klibbet en stund. Skillnaden var att idag försvann klibbet för en längre stund än i Thailand, där jag inte ens hann ut ur badrummet förrän klibbet var tillbaka.

Idag åt jag stekt ris till lunch, vilket var en standardlunch när jag bodde i Thailand. När jag köpte maten fick jag lyssna på folk som pratade thai, och när jag väl fick maten så smakade den som när mina hushållerskor gjorde den. Skillnaden var att jag frivilligt satt ute i solen när jag åt maten idag.

Sen sa jag hejdå till R, nu åker hon tillbaka till Italien, sorgligt! Det fick mig att tänka på mitt sista avsked till min värdfamilj i Thailand. Det kändes inte lika sorgligt, då var jag så trött efter en natt utan sömn men med mycket hejdåtårar, så jag längtade mest efter att hamna på planet så jag kunde få sova.

Tänk vad det halvåret har satt spår, både i form av fixeringar hos mig (typ åhhh, det känns som Thailand! <3) och i form av lärdomar. Ibland är jag rädd att jag ska glömma alla smarta saker jag kom fram till där, men det finns ju någonstans hos mig, så jag kan dra upp det för mig själv. Häromdagen till exempel, då jag kände att allt gick kasst på mitt jobb, så tvingade jag mig själv att tänka på alla de dagar i Thailand då jag kände att jag var en kass lärare, alla de gånger jag kände att jag inte alls var en sån trevlig och välartad flicka som jag trodde jag var och som de kinesiska tjejerna var, eller alla de gånger jag kände att jag inte lärde mig saker (typ språket) så bra som jag hade tänkt mig. Och trots det får jag bra känslor när jag tänker på Thailand. Då går det bra med en dålig jobbdag här hemma också. Jag är inte mitt jobb eller vad jag gör på jobbet.

Mattepassionen

Har börjat med min repetitionskurs av matte nu, känns roligt! Har avklarat ett slutprov av fem, och nu är jag dessutom klar med den tråkigaste delen, det känns bra! Det som är kvar nu tar ju säkert lite längre tid eftersom det är mer att tänka, men hellre tänka lång tid än att traggla sig igenom sånt som känns onödigt.

Jag sitter och väntar på att en leveransrapport av ett sms ska komma. Det är ju mycket möjligt att det bara är lite segt i telefonnätet, men såklart så börjar min hjärna tänka ihop alla möjliga mer eller mindre sannolika scenarion. Inte så uppmuntrande scenarion. Det här är ett sånt sms som jag väldigt gärna vill ska komma fram!

Jobbet igår kändes rätt bra, bättre än jag hade förväntat mig. Trots att jag anade att min kollega var lite stressad, men jag inte var det, så kände jag ändå att jag kunde jobba på och göra saker i princip hela tiden, och jag slapp den där känslan av "vaddå, det finns väl ingenting att göra nu?" medan alla andra springer runt som galningar och stressar över allt som måste göras. Phu. Hoppas på samma lycka idag, snart är det dags.