Och då kommer känslan, den smygande känslan, den enda jag inte rår på

Idag försökte jag börja gråta på beställning. Det slutade med att jag lyckades uppbåda en sådan stor ledsenklump i magen att den tog över mig helt, och jag kunde knappt fokusera på annat än klumpen. Gråten kom en kvart senare, när klumpen hade växt sig tillräckligt stor. Lite för sent alltså, men okej ändå. Sen kom den tillbaka efter ett tag igen. Ärliga tårar. Jag är imponerad över vad jag lyckades frammana, men det var opraktiskt att hela den överväldigande känslan följde med tårarna.

Jag är fortfarande dålig på att vara någon annan, och nu börjar jag känna mig lite socialt utkramad. Och så fort jag får uppleva något socialt som ger mig något måste jag akta mig, dra mig undan. Uttröttande. Inte så kick-givande som jag hade föreställt mig. Men man lär sig nog nånting av det här också.

Jag försökte nyss gå och lägga mig, men jag var så uppe i varv så jag inte kunde ligga still. Jag var så uppe i varv att jag inte ens kunde förmå mig att virka, och då är det riktigt illa. Imorgon ska jag upp tidigt, men det är det värt. Imorgon blir avslutet. Sen behöver jag inte spela mer. Nu klarar de sig själva. Det känns skönt.