Lusten att blunda och springa rakt in i väggen

Det kommande läsåret hade jag tänkt ta det lite lugnare. Jag insåg förra året att det inte håller att hetsa runt på tusen saker jämt, för även om man hinner med mycket roligt då, så blir till slut ingenting roligt om man aldrig får varva ner. För att uppnå det här tänkte jag inte plugga på mer än 100% och dra ner på mitt engagemang i sektionen. Jag hoppas att det kan frigöra tillräckligt mycket tid för att jag ska funka som jag vill! Särskilt har jag satt mitt hopp till att dra ner på engagemanget i sektionen.

Men igår kände jag två lite oroväckande känslor. Först kände jag en sån tillfredsställelse när jag såg framför mig hur jag skulle gå direkt från min skogstur till möte, via en snabblunch hemma. Från mötet kunde jag direkt ta mig ner på stan, fixa det jag behövde fixa, ta bussen hem och dumpa alla grejer jag köpt. Då skulle jag komma hem precis i tid för att gå på det iksupass jag ville, för att till slut komma hem och äta middag. Jag njöt i hela kroppen av att kunna utnyttja tiden till max och att allting skulle klaffa. Inget spill.

På ett sätt är det här kanske en bra känsla, det visar att jag börjar ha tillbaka ork, jag gruvar mig inte för att göra saker. Fast det är precis det här jag har tänkt att jag skulle behöva komma ifrån. Jag tror jag skulle behöva leva ett liv med lite mer spilltid, spilltid när jag kan ta igen mig och ladda om. Men det är ju så skönt med tempo ibland!

Den andra oroväckande känslan var kicken jag fick av att ha koll på saker. Vi hade mottagningsmöte, och det kändes så härligt att få vara med och planera, tänka på småsaker. Engagera sig. Jag blev riktigt sugen på att hoppa över den retreattripp jag har övervägt att göra nästa vecka, och istället vara kvar i Umeå på mottagning. Hjälpa till där det behövs, backa upp, finnas till hands, vara en som folk kan luta sig tillbaka mot. Senare på dagen kom diskussioner upp om sektionsmöte, och trots att jag formellt inte längre är inblandad i det där så har jag inte släppt ansvaret eftersom jag inte har någon efterträdare än. Igår fick jag höra att den person som eventuellt skulle kunna dela ansvaret med mig var alldels för stressad för att göra det, och jag fick återigen en sån kick av att kunna säga "Det är lugnt, lita på mig, jag fixar det. Inga problem!" Och dessutom verkligen mena det på riktigt. Igår kände jag mig riktigt sugen på att fortsätta mitt sektionsengagemang, att vara den som alla kunde vända sig till, att vara den som har koll, att vara den folk litar på, att vara stark, att känna att jag gör något bra för någon annan, att fortsätta vårda och driva den sektion jag redan har grottat ner mig så djupt i. Att ställa upp när ingen annan ville bli ordförande, att vara duktig. Det borde ju vara lättare ett andra år när man kan lite mer saker från början? När jag vet vad och hur saker ska göras, när jag inte behöver ägna massa energi åt att hitta min roll som ledare. Hm, jag som hade lovat mig själv att inte ta minsta lilla sektionsuppdrag det här året.

Hur ska jag lyckas hitta någon balans när mina känslor jobbar emot mig? När jag njuter av att blunda och springa rakt in i väggen, och sen ångrar mig djupt när jag ligger halvt (eller helt) utslagen på alla lov. Om det bara inte fanns så himla mycket roligt att göra...