När du faller, orkar jag för två?

I måndags var jag så stolt över att jag höll ut genom hela den där kvävande känslan som framkallade (eller framkallades av?) ältandet, utan att jag tappade hoppet om att det skulle bli bättre dagen därpå. På kvällen tog jag mig en kopp varm choklad och berömde mig själv för att jag hade klarat eftermiddagen och kvällen. (Jag undrar vad alternativet hade varit? Men ändå.)

Och mycket riktigt, dagen därpå så var jag på strålande humör. Jag hade ingen kursbok, så jag kunde inte plugga, utan istället njöt jag i fulla drag av att få pyssla i lägenheten i lugn och ro hela eftermiddagen. Till och med att gå ut med soporna blev en fröjd. Lite träning och trevliga mottagningsaktiviteter och rolig planering av sittningsspex blev pricken över i:et för dagen.

Idag tog orken slut. Jag gruvar mig för att åka iväg på roligheter snart, jag gruvar mig för att behöva komma hem och fortsätta vara med om roligheter sen. Jag oroar mig för att jag aldrig ska orka plugga ikapp, jag oroar mig för att jag aldrig ska ha ett vardagstempo som jag klarar av och trivs med. Jag vill åka på semester, bort från allt. Så fort jag får för mig att någon förväntar sig något som helst slags engagemang av mig när jag känner mig såhär får jag smått panik. Även om engagemanget inte är större än att ställa en ärlig fråga "hur mår du?". Jag är jätterädd för att planera in för mycket saker, men samtidigt har jag svårt för spontana saker. Jag nynnar på en omgjord version av en Kentlåt: När du faller, orkar jag för två?. Jag vill så gärna vara en sån som orkar, men när vet man att man inte orkar längre? Det känns som om jag aldrig gör tillräckligt, vissa saker kan man liksom inte bli klar med.

Imorgon blir det kanske en toppdag igen, vem vet? Jag är lite trött på mitt humörs berg- och dalbana. (Och nu kommer jag bli försenad också, jag är så trött på klockan!)