Det meningsfulla i att ha tråkigt

Idag tog jag rejäl sovmorgon, men när jag kom upp kände jag mig så seg att jag inte orkade ta mig för något, varken roligt eller nyttigt. Jag kände att jag var på vippen att falla ner i meningslöshetskänsla, men så satte jag mig och läste igenom min blogg från förra hösten. Till en början varvades inläggen med att handla om hur glad jag var och hur roligt allt var, med att handla om hur mycket jag hade att göra jämt. Allt eftersom handlade inläggen mer och mer om hur mycket jag hade att göra, om hur lite jag hann av det jag ville göra, och till slut märkte jag hur viljan att göra saker byttes ut mot viljan att göra ingenting. Jag uppfattade hur mitt humör blev skörare och skörare, och jag mindes de känslor och situationer som låg bakom orden jag skrev.

Jag tyckte nästan det var lite läskigt att läsa. Det är lättare att se i efterhand hur man förändras över en tid än det är när man är mitt uppe i situationen, och idag slog det mig så mycket svart på vitt hur allting bara rusade iväg med mig för ett år sedan. Det är kanske inte så konstigt att min kropp minns hur det var och skriker i panik när tempot börjar gå upp för mycket nu.

Läsningen gjorde mig beslutsam att inte låta mig hamna där igen, och plötsligt kändes det otroligt meningsfullt att unna mig en dag då jag inte orkar ta mig för något. Jag gjorde någon slags nytta genom att ha tråkigt och inte ens göra nånting duktigt. Jag tog hand om mig själv. Jag har insett att det är en viktig investering.