Vekling

Idag har jag varit hos pappa doktorn och tagit prover, så nu känner jag mig sjåpig. Särskilt eftersom jag inte känner mig särskilt sjuk idag. ("Hej, hur är det med dig?" "Bra" men när man är på vårdcentralen kan man ju inte må bra! "eller, jag menar, jag är förkyld, hehe, jag glömde bort..") Typ som när jag var liten och hade tjatat länge på att mamma skulle köpa plåster åt mig eftersom jag hade så fruktansvärt ont i ett finger. När vi väl hade betalat och jag skulle få mitt efterlängtade plåster så glömde jag bort vilket finger jag hade ont i, och satte det på fel.

Men men, visar det sig att jag är helt normal så kan jag bara glömma mitt sjåpande, och inte visa mig på vårdcentralen än på ett tag, och visar det sig att det faktiskt är nåt fel på mig så jag måste tillbaka så behöver jag inte skämmas över sjåpighet i alla fall. På vårdcentralen träffade jag en person som alltid känner igen mig, och som jag alltid måste gå via uteslutnings- och sannolikhetsmetoden för att komma på vem det är. Det är väldigt pinsamt. "Hej, vi känner ju varann redan" sa hon sist vi sågs (när jag gick runt och presenterade mig för massa okända människor på ett öppet hus en gång), idag så började hon hälsa och prata massa. Men genom att analysera vilka hon verkade ha koll på och samtidigt snegla på namnskylten så kunde jag lista ut vem hon var, och när jag frågade nånting som kunde ha blivit väldigt pinsamt om det hade varit fel (eftersom jag då hade låtsats vara helt på det klara vem jag pratade med i några minuter), så var det tydligen rätt. Tur!

Imorgon tror jag att jag får veta om jag är dödligt sjuk eller bara har lite otur med att drabbas av förkylningar typ alltid. Imorgon hade jag tänkt skulle bli en väldigt bra dag, ledig med mycket inplanerat, nästan hela dagen, men på grund av sjukdom blir det ingen TJ, och helt plötsligt försvann hälften av skimmret över den dagen. Osis.