Me goes Mark

Jag känner mig lite som Mark i Love Actually nu. Enough. Gårdagen innehöll ett möte jag hade laddat för länge. Mötet blev inte som jag hade föreställt mig eller planerat, men det var där i alla fall. Tryckt, stelt och min hjärna var så uppstressad att jag knappt minns vad som sas. Det var över på kanske en minut. Jag gjorde nåt som kanske borde innebära att jag ska skämmas, på ett sätt kan man se det som att det var helt onödigt och ändå inte kan leda till nåt bra, och det påminde väl kanske lite väl mycket om ett mellanstadiesätt att hantera situationen. Men det känns också skönt att jag gjorde det. Lite som Mark i Love Actually. Punkt. Sen får vi se om det kan fortsätta kännas så längre tid än ett dygn också.

Helgen varit bra (också eller förövrigt? Också tror jag). Har träffat morföräldrar, trevligt! Känns dock sorgligt att se hur mycket som kan gå förlorat när man är gammal, som möjlighet att vara hemma hos sig själv, möjlighet att resa sig ur sängen själv, allmän ork till allt. Men känns ändå hoppfullt att se att humor och leenden och kärlek trots allt kan finnas kvar, det måste vara värt så mycket!

Har träffat nyinflyttade M också, mysigt! :) Massor med prat, promenad i den vackra kvällssolen, hemagjord hallonsaft, kanelbullar, några liter te, kloka ord. En bra kväll helt enkelt.

I helgen har jag ätit extremt mycket kakor i förhållande till hur mycket mat jag har ätit, men ändå inte särskilt mycket kakor jämfört med hur mycket det brukar bli hos mormor och morfar. Har knappt haft någon aptit alls, och det har inte bara berott på nervositet (även om det blev värre med aptiten igår). Min aptit har inte varit på topp sen jag kom hem från Thailand, vilket på ett sätt är lite skönt. Slipper alla dom där gångerna när jag bara går och småäter, och känner mig väldigt vuxen när jag nöjer mig med en 2 cm bred kladdkaksskiva. Det kan vara lite jobbigt i längden dock, om jag alltid är lite småillamående trots att jag är hungrig, men man kan ju hoppas på att det jämnar ut sig på en lagom nivå till slut.

Jag saknar L, det känns som att hon är så långt borta nu, trots att det var nästan lika långt borta när vi bodde i Thailand. Fast då delade vi ju i alla fall liv på nåt vis, nu rullar våra gamla liv på där vi knappt har nåt gemensamt. Men hoppas verkligen på att vi kan hälsa på varann snart, det är en viktig människa som jag inte vill tappa kontakten med!

(Och åh vad jag känner att jag vill lära mig spanska bra!)