So far away from where you are

Jag måste återigen säga att jag mår lite illa. Men jag börjar ju vänja mig. Varför kan det bara inte släppa? Blä.

Ägnade en stund åt att läsa runt på internet. Hittade intressant läsning, som först gjorde mig förvirrad och irriterad, men sen ännu mer förvirrad, insåg att irritationen var omotiverad. Fast det känns ändå lättare på nåt vis. Antar att det går lättare och lättare för varje illamåendeattack. Men jag är lite förvirrad och dom slutsatser jag hade dragit går inte att dras längre. Och nu upptäckte jag en siffra fel, så ingenting alls stämde längre. Jaja. Kanske är lika bra, eller jag vet inte. Nu måste jag kryssa och sluta tänka.

Åh, nån gång ska jag sluta skriva massa kryptiskt depp, och börja skriva en glad blogg. Det kommer, kanske från och med nu, men förmodligen från och med senare.

Och nu lyssnar jag på From where you are, det är kanske inte den bästa låten om man ska bli på bra humör. Det är en låt som till och med kunde få mig att känna sorgekänslor när jag inte hade något att sörja. Men ändå kan jag inte låta bli att lyssna på den, den är ju så fin! :) Men varför gör man så emot sig själv egentligen?

Jag börjar oroa mig för att hinna med allt som ska hinnas med innan jag flyttar. Nu är det ungefär två och en halv veckor kvar innan jag åker, varav ungefär en vecka går åt till besök hos far- och morföräldrar i olika delar av Sverige. Och sista veckan kommer jag ju vilja spendera tid med människor, och särskilt J som jag har ett halvår att ta igen med! Men innan avfärd måste jag shoppa regnställ (vilket inte är det lättaste, vad ska man gå på liksom?!), shoppa massa andra saker (har en hel lista), anmäla mitt bankkort som trasigt, kanske få ett nytt, tänka igenom vad jag ska ha med mig och packa. Okej, nu lät det inte längre som så fruktansvärt mycket saker, men eftersom jag generellt har en lång startsträcka till allt så kan det ta en hel del tid. Till exempel så tänkte jag för ett par timmar sen att jag skulle kolla över min ekonomi lite snabbt, för att sen gå ner på stan och göra undan massa shoppingbehov. Men så fastnade jag här. Fast idag var det i alla fall ett aktivt fastnande, till skillnad från alla dom där dagarna när jag bara slöar runt på internet.

Det här med att se fram emot stora saker som börjar ganska snart har jag varit dålig på dom senaste åren. Studenten (fast den tror jag aldrig att jag längtade efter) såg jag inte fram emot, min slut på det jobb jag jobbade som längst på längtade jag efter i massor med månader, men sista veckan kändes det som att det lika gärna kunde få fortsätta, när konfalägret började var jag inte överexalterat pepp, när det var dags för Sydamerika ville jag nästan hellre vara hemma eller gå folkis och Thailand ville jag inte alls åka till när det väl var dags. Jag antar att när stora saker kommer nära så blir dom så verkliga, och då kan man inte längre ha den där överromantiserade bilden av saker och ting. Och några av tillfällena var det ju att jag inte ville lämna saker och ting.

Så hur känns det nu inför min flytt? Igår kände jag mig faktiskt helt plötsligt mer pepp än jag hade förväntat mig just då! Jag ser fram emot att få börja ett stabilt vardagsliv igen, sommarlovslivet faller inte riktigt under kategoring stabilt vardagsliv trots att jag får vara hemma och veta hur allt funkar. Jag ser fram emot att få träffa massa nya människor, och jag ser faktiskt fram emot att komma ifrån den här staden lite. Jag tycker jättemycket om min hemstad, men just nu så känns det som att så mycket bär med sig en tung klump, och jag får lätt hets. Iväg och starta nytt, få massa nytt att tänka på där den tunga klumpen inte hör hemma. Trodde att det skulle bli så när jag for till Thailand, men då var det så många barriärer att spräcka innan man verkligen lärde känna nya människor, i alla fall i mitt vardagsliv. Nu borde det gå lättare tycker jag.

Men jag har ju en bra sommar här hemma också. Det finns bara ett hål, ett tomrum, som finns för att det en gång blev skapat. Måste försöka få bort tomrummet, för jag lyckas inte fylla det, trots massa sommaraktiviteter som känns sådär alldeles sommaridylliska, och trots att jag har åkt från den ena aktiviteten till den andra så att jag längtar efter en lugn stund hemma med familjen, och så fixar sig det nästa dag när jag dessutom får superryck och städar ur garderoben. Men jag börjar vänja mig, även om det tog till i styrka nu när jag kom hem och saker spädde på. Förhoppningsvis blir det den motsatta effekten när jag flyttar. Och förhoppningsvis så motsatt att det inte späds på när jag kommer hem nästa gång. Jaja. Jag är ju inte den enda som har haft ett tomrum, vilket jag ofta glömmer tror jag. Men det kommer ju försvinna efter ett tag, frågan är bara hur länge.

Nu är frågan om jag måste springa för att bli av med den värsta klumpen, men frågan är då hur det ska gå med mitt regnställ? Att det ska vara så svårt att ta sig för vad man planerar. Jaja, det löser sig väl, det brukar ju göra det.