Far away from the memories of the people who care if I live or die

Jag fortsätter att lyssna på Muse och kommer in på de låtar jag lyssnade på när jag bodde i Thailand. Jag kastas tillbaka till mina promenader hem från skolan i Tharua under den period då jag långsamt, långsamt kände mig en gnutta starkare dag för dag. Känslan av att ha klarat en dag till i skolan, kanske till och med bättre än gårdagen, känslan av att hemmasaknaden inte gjorde riktigt lika ont som dagen innan, och till sist, nästan till min förvåning, känslan av att jag njöt och att jag faktiskt inte ville vara någon annanstans än just där och då. Hur jag insåg att jag, utan någon yttre bekräftelse på att jag var duktig, bra eller ens trevlig eller snäll, faktiskt kunde må bra. Hur jag märkte att jag faktiskt mådde bra.

De olika låtarna tar mig till olika platser på min hem-från-skolan-promenad. Någon låt gör att jag ser framför mig motorcykeltaxichaufförerna som satt och väntade på kunder vid bron.



En annan får mig att se den bruna floden jag gick längs med en bit. Där var det en gång en man som inte ville lämna mig ifred, så till slut skrek jag åt honom på både thai, engelska och svenska. Då kom en kvinna på motorcykel och skjutsade hem mig. Jag är orolig att den här floden är översvämmad nu.



En tredje låt tar mig tillbaka till det lilla ståndet nästan under järnvägsbron där det ibland såldes kläder för några kronor.



Ytterligare en annan låt tar mig till raksträckan längs med tågstationen. Där var jag nästan hemma, sjöblöt av svett, och ofta tittade jag nervöst mot det eftermiddagsregnmoln som hotade att släppa på sitt vatten innan jag var riktigt hemma. Den här dagen ser det dock fint ut.



Efter 6 månader i Thailand tänkte jag att jag skulle klara vad som helst. Och med mina nya perspektiv på svårigheter så skulle allt dessutom bli lätt som en plätt. Det är inte alltid jag har kommit ihåg det i efterhand riktigt.