Längtar

Den där optimismen höll sig inte på den där fina nivån som jag hade hoppats på. Istället hamnade jag i misströstans och meningslöshetens djupa träsk ikväll.

Jag längtar efter att längta efter något som faktiskt kommer att gå i uppfyllelse och som kommer att bli så bra som jag hoppats på, jag längtar av att fyllas av musik utifrån och ända in eller inifrån och ända ut, jag längtar efter att leva i en social enkelhet och självklarhet där man inte slugt behöver planera så himla mycket för att få som man vill. Jag är trött på att längta efter människor som jag av olika anledningar inte kan träffa så mycket som jag vill, jag tycker det är sorgligt att det är så många runtomkring mig som inte mår så bra. Hör det till åldern och sånt här slags liv eller är det bara en slump att så många av mina vänner tyngs på ungefär samma sätt?

Just nu lyssnar jag på en Apocalypticalåt som min spanskalärare i Guatemala rekommenderade till mig. Jag blev så förvånad över att det bandet är känt ända borta i Guatemala, och så glad över att just jag fick läraren som kände till dem! Jag visade min favoritapocalypticalåt för henne, och då började hon nästan gråta, vilket jag också gjorde typ de 20 första gångerna jag såg den här videon. Här är den.



Imorgon får jag träffa J, det är i alla fall något verkligt att längta efter! :)