Optimister

Jag läste om en undersökning någon hade gjort om optimister. Man hade undersökt hur oroliga folk var för att drabbas av olika sjukdomar, och de hade fått berätta hur mycket de oroade sig både före och efter de hade fått höra statistik på hur sannolikt det var att de skulle bli sjuka eller inte. De som var optimister oroade sig inte så mycket trots att de hade fått höra statistik som talade mot deras hopp.

Jag är inte helt hundra på vad undersökningen ville komma fram till, men de senaste dagarna har jag känt mig lite som de där optimisterna i undersökningen. Trots att saker talar mot mig, så kan jag inte låta bli att känna någon slags tillförsikt i att det löser sig, hur ologiskt det än må vara. Det är såklart himla skönt att slippa känna oro och må dåligt över något i onödan, men jag blir också lite rädd. Blir fallet mycket högre om man lever i god tro för länge? Kan man förbereda sig på jobbiga känslor genom att ta ut dem lite i förskott? Eller blir det bara lika jobbiga känslor två gånger istället? Det känns ju så trist att dra upp jobbiga tankar i onödan liksom.

Så nej, jag tror jag väntar lite med det tunga om det går, tills det känns ännu mer motiverat. Idag är jag glad, för jag har tagit promenader med både T och J, utan att jag ens känt mig splittrad eller stressad över att jag gör för många saker på en dag. Kanske börjar jag komma tillbaka lite nu. Hoppas.