Tänd ett ljus och låt det brinna

Jag längtar efter att brinna för något. Kanske att jag kunde få känna att kåren och sektionen var så stört kul, och att jag hade visioner för den som jag längtade efter att få genomföra. Att jag kunde känna att det var så himla kul att engagera mig, och så skönt att ha något annat roligt att göra så jag slapp göra ingenting för ofta.

Eller så kunde jag känna den där lyckan över att det var så intressant i skolan. Jag kunde väl få fascineras gång på gång, och kanske till och med se fram emot de gånger jag skulle få sätta mig hemma med en kopp kaffe och grotta ner mig lite extra i det där himla intressanta. Att jag inte skulle kunna låta bli att glittra med ögonen när jag pratade om mitt pluggande, eftersom det är så himla intressant med cellbiologi.

Eller varför inte något som inte behöver ses som så duktigt? Jag kunde kanske känna att jag tyckte det var så himla kul att dra ihop grejer med kompisar, jag kunde få vara den som drog ihop roliga aktiviteter, den som fick med mig folk på saker, att jag skulle älska att det hände massa event i mitt liv hela tiden.

Eller kanske något helt annat? Jag kunde kanske vara helt uppe i mitt cellospelande, jag kunde få längta efter att få öva på och nöta mina svåra stycken, jag kunde få bli bra, riktigt nördig gärna, gå på orkestern, hitta fler sammanhang att spela i, kunna spela massa genrer, vara Cellisten som folk vände sig till om de behövde någon som spelade.

Eller kyrkan. Göra en repris på den tid då jag var scoutledare och ungdomsgruppsledare och ordförande på samma gång. Och de gånger jag inte tvingades vara i kyrkan på grund av mina uppdrag så var det så roligt att vara där som civil också. Känna att mina uppdrag verkligen gav mig något tillbaka för varje gång, även om det blev mycket ibland. Det vore något det.

Eller så kan jag göra som jag gör nu. Plugga lite lagom mycket när jag måste, klaga lite lagom på att jag är lat. Försöka genomföra min ordföranderoll på ett klanderfritt sätt, göra mitt bästa, men inte så mycket mer än så. Tycka det är roligt att träffa kompisar, men helst utan ett helt event kring det hela. Helst vill jag bara träffa dem jag har känt i hela mitt liv, för att inte göra saker och ting så komplicerade. Spela lite cello då och då (idag började jag orkestern igen, det var roligt!), men inte orka öva ordentligt, bara ta "godbitarna" av spelandet. Jag kan gå i kyrkan när jag har tid över, vara lite lagom anonym där, inte behöva bli en person som folk börjar förlita sig på. För om folk förlitar sig på en så finns ju risken att man får så mycket ansvar. Och orka ta ansvar liksom.