I've got the power

Igår var en riktigt konstig dag. Och det har fortsatt idag. Det började väl i tisdags. Eller måndags, hela veckan har varit speciell, längtar till herman imrogon då saker och ting bir som vanligt (det vill säga tidsoptimism, stress, kanske lite ångest, fast förhoppningsvis inte, vi börjar ju vänja oss vid att det löser sig, men iaf fika, disk och andakt.. mmm... :)). Igår började det med att jag gick ner på stan för "intervju" på wått & tårrt. Det gick ut på att chefen där berättade hur han ville att butiken skulle skötas och inte skötas, och det enda jag fick fram var nånting halvtaffligt om goretex. Det kändes som om allt gick ut på att han ville säga "det är inte så lätt som man tror lilla gumman, men okej, om du verkligen tror att du är nåt så kan du ju få komma och provjobba nån gång nästa vecka så får jag se om du kan nåt. Och du får den här chansen bara för att jag är så snäll, jag tror egentligen inte att du har vad som krävs för att jobba här." Jaja, jag ska tillbaka på tisdag, vi får se hur det går...

Efter den pratstunden övervägde jag om jag skulle hem eller inte innan nästa intervju. Jag åkte hem, men kom på att jag hade glömt nyckeln, så då gick jag ner till stan och åt där. Jag gick vidare till Nacksta för enirointervjun, och möttes av en väldigt trevlig person, som "aldrig hade sett så bra betyg som mina" och hade hört att jag var "ambitiös, lugn, positiv, framåt, engagerad..." (mm, give me some more smör please!). I slutet av intervjun som inte var särskilt djup eller jobbig sa hon att hon trodde att jag "skulle passa perfekt" och att jag "hade glimten i ögat". Då var jag tvungen att berätta om W&T, och hon verkade så besviken, för jag skulle ju passa så bra där och så. Jag kände mig med andra ord mer välkommen på eniro än på W&T. Fast jag har alltid tänkt att det vore roligare att jobba på W&T, eftersom då får jag hålla på med nåt som jag är intresserad av, och det är mer varierande och man får röra på sig mer och så. Jag vet inte vad jag ska göra, får vänta och se efter mitt provjobbande.

Efter eniro skulle jag bort till fresks och kolla på kakel till köket, det ligger jättelångt bort i Nacksta! Sen skulle jag skynda mig till jobbet, och efter jobbet skulle jag gå hem, när jag kom hem blödde min tå och jag hade gått nästan 24 km. Då var jag trött och förvirrad. För till råga på allt så ringde han som har intervjuat mig på kontorsfixarna (och som jag tycker om, för han har hela tiden varit så snäll och låtit mig gå vidare, plus att han har en härlig norrländsk dialekt) och frågade hur det hade gått. Jag var tvungen att berätta för honom också om mitt "svek" i form av W&T, och han lät så besviken så jag fick jättedåligt samvete. Här har han jobbat med att få fram nån, och lagt ner massa timmar på det, och så säger jag, njaaa, jag veet inte, när jag väl får jobbet. Plus att han är ju en underhuggare till eniro, så även om dom inte lät arg eller besviken på mig så kanske dom lät det gå ut över honom... :S

Inte nog med det, idag var jag på dagiset, och där verkade dom jättedesperata. Det kändes rätt skönt att det inte var jag som hade varit desperat först där, för omväxlings skull, och nu kunde jag verkligen säga utan särskilt dåligt samvete att jag hade andra jobb på gång men att jag kunde komma när jag inte hade nåt annat för mig. Dom kan bara vara tacksamma över att jag kommer överhuvudtaget, eftersom det var dom som sökte mig och inte tvärtom.

Och nu ska jag iväg och jobba på Bruksgården snart. Från att känna sig helt arbetslös har jag nu helt plötsligt 4 jobb på g, varav jag är garanterad två och det är en stor sannolikhet att jag fr jobba mer på det tredje. Ojojoj, jag vet inte hur jag ska hantera det här, det var lättare att vara desperat och säga "jag gör vad som helst, när som helst.... snälla får jag jobba lite?". Eller iaf så kunde jag den rollen bättre. Det värsta är nog övergången, nu tror alla att jag är desperat, men jag har egentligen makten.