Första dagen på resten av mitt liv

Man brukar ju säga att idag är början på resten av sitt liv, men för mig var det igår som var början på resten av mitt liv. Jag ringde och kollade upp om jag var tvungen att jobba på eniro i två år om jag skrev på kontraktet, men till min glädje så fick jag veta att jag kunde säga upp mig när jag ville, men "det är ju schyst om man säger till en vecka innan eller så". Jarå, klart det är, jag hade gått med på det även om jag var tvungen att säga till en månad innan! Så då sa jag JA till enirojobbet. Provjobbningen på W & T var bara pinsam, oftast kunde kunderna mer än vad jag kunde. Och det kändes ganska hopplöst att plugga in alla märken och produkter tills jag skulle börja på riktigt, om jag skulle få det överhuvudtaget. När jag hade provjobbat i tisdags så sa han som äger butiken att han skulle vilja se mig provjobba igen (men han rodnade ganska mycket när han sa det, så jag funderade på om han egentligen ville säga att jag inte platsade där, men jag vet inte), och att jag skulle komma tillbaka på torsdag eftersom jag skulle jobba på bruksgården på onsdagen. Men eftersom jag kände själv att jag inte platsade på W&T (jag kan bara vara ute, men jag kan inga produkter, är för snål för att köpa massa dyrt och lånar hellre ihop eller använder det jag har) så sa jag alltså ja till eniro, och efter myyyycket ångest så ringde jag wått & tårrt igår. Först kom jag till fel affär, sen var inte chefen där, men han skulle ringa upp. Jag gick med ännu mer ångest, en klump i magen och illamående på stan och väntade på att han skulle ringa. Jag vågade knappt skriva ett sms, för då skulle jag inte vara redo när han ringde, och det kändes jobbigt att vara trevlig eller vara hängiven åt nåt, kunde knappt bry mig om nåt annat än att vara beredd för telefonsamtalet. Ledsen ni som blev drabbade! Vad säger man liksom, "eh, jag vill inte jobba hos er längre fast jag var så intresserad förut så jag sökte fast ni inte ens behövde nån, och jag tänker ta ett annat jobb som jag inte har berättat om"? Men det hela gick bra, han tog det bra, och om min rodnadteori stämde så lär han ha blivit lite lättad. Och jag var trevlig och sa tack för att jag fick chansen och han var trevlig och sa nåt i stil med att det var bara kul eller ingen fara eller det var ju självklart eller nåt sånt. Det gick bra iaf. Och sen kände jag hur lättnaden kom, allt det tunga släpppte, jag kände mig inte illamående, och jag kunde tänka på andra igen :)

Sen på kvällen skaffade jag äntligen mitt friskiskort, och premiärtränade, men jag blev inte så trött som jag trodde jag skulle bli. Men det var rätt kul, härligt att träna till musik som passar! :D Och jag skulle ju orka cykla hem sen, så det var ju bra att jag inte var död.

Så nu är jag redo för den höst jag har planerat för: att jobba och träna! Jag tänker bli rik och vältränad ;)

Och snart är det dags för oss att göra om köket! :) Vi ville ha grönt, men det finns typ ingen grön mosaik!!! Så då ska vi ha röd mosaik istället :) Jag tror det blir bra, och jag hoppas på en fondvägg vig trappan som är vit med vinröda snirkelblommor, jag hoppas att det finns! Och att resten av familjen går med på det.. :P Men mamma lät inte helt omöjlig på det, och bror bryr sig inte, och pappa går nog med på mycket iaf.

Idag firade vi Es 18årsdag med picknick på norra berget. Mysigt mysigt med tjocka tröjor och filtar. Och sittunderlag i botten för att undvika urinvägsinfektion. Men till slut blev det för kallt ändå, så då var vi tvugna att ge oss. Men vi satt fint med utsikt över hela stan, och vi åt goda laxpiroger, couscoussallad och spenat- och fetaostmuffins. Och så efterrätt såklart. Och för att förstärka picknickfeelingen samt för att hålla värmen lite bättre så drack vi varm choklad. Kunde inte blivit bättre! :)

Och nu är jag inte arbetslös längre, bara ledig!!! :D