Ge mig lite film tack! (och lite bonusfunderingar...)

Jag känner för att ha ett filmliv ett tag. Jag sitter här för mig själv i halvmörkret framför datorn, tuggandes chilinötter och hinkandes te, och känner mig inte alls filmlik. Det saknas lite spänning och saker som händer. Såg precis In good company, och där är det en av huvudpersonerna som är 26 år, men har en superkarriär, och är chef på annonsavdelningen för nån stor tidning. Sen får han sparken, så han blir arbetslös, men det blev ett lyckligt slut för honom, för han ville egentligen inte hålla på med det han gjorde, så sen sitter han med fetlönerna han har fått och funderar på vad han vill göra. Det är ingen brådska med ett nytt jobb, så när han blir erbjuden ett jättebra jobb som nästan är lika bra som det han fick sparken från, så kan han tacka nej till det eftersom han inte vill. En ganska flashig form av arbetslöshet, ja tack, det tar jag gärna emot.

Fast imorgon om en vecka så kommer jag få känna mig lite som i en film, A walk to remember. Jag ska sitta och läsa repliker till en teater i en ring (dom sa inget om mitt ansikte igår, så jag antar att det funkade. Så jag ska bli skådespelerska. Jag har fler repliker än gånger jag ska spela cello, så jag blir inte så mycket musiker som jag trodde. Plus att dom förväntar sig att jag "bara ska spela lite cello" så ska dom säga om det ska vara lite gladare eller ledsnare osv. Eh, jag har typ aldrig improviserat fram nåt, jag spelar bara efter noter.... Och om det ska bli bra och ska spelas upp för folk och man inte ska behöva skämmas och det dessutom ska passa in i teatern och alla ska vara nöjda och glada..? Hmm, undrar hur det ska gå och hur pinsamt det blir...), fast jag inte kan nånting om teater och alla andra är värsta intresserade pch erfarna, och det gör Landon i den filmen också. Han klarade det bra när han väl hade bestämt sig för att anstränga sig, och dessutom lärde han känna sitt livs kärlek, undrar hur det kommer gå för mig? Ett filmslut? Tja, förmodligen inte, men man vet ju aldrig innan man har testat. Och i filmer så slumpar det sig alltid så bra, men om man bara sitter hemma hela dagarna blir det svårare för nånting att hända. Så då får jag stå ut med lite ångest över att alla är jätteproffsiga och jag inte kan nånting och att jag kommer ta för mycket kritik personligt istället för konstruktivt. Det blir kanske kul också.
(Åh vad jag låter bitter, nu förstör jag min image, haha. Men jag känner mig inte så bitter.)
(Sådär, nu blev det lite bättre, (och där hade jag velat göra en tungsmiley, men den ser så ful ut så jag låter bli. Men du kan ju tänka dig den där, bara inte hur den ser ut. Men ironin som jag inte riktigt får fram utan att beskriva den med ord. Och nu har jag jättekul, eller ganska i alla fall, jag borde nog sova nu.) )
(Nä, nu läste jag igen, och jag lät inte så bitter som jag trodde. Men jag lät ändå inte som jag vill låta. Jag lät alldeles för... hmm... Det lät som om jag förväntade mig att bara för att jag går utanför dörren ska jag få en filmversion av mitt liv, och jag ska träffa mitt livs stora kärlek. Eller som att jag är med i den här teatergrejen bara därför. Men så är det inte, men jag orkar inte formulera om mig.)

(Och bara en sak till.. Jag upptäcker nu att jag skriver annorlunda när jag vet att det är andra som läser, läskigt! Iaf så känns det annorlunda, språket och så, det kanske inte märks, vet inte. Det var riktigt obehagligt, eller intressant, det beror på hur man ser det, men man tänker ju att man ska vara sig själv hela tiden och rakt igenom, och om man då låter en småsak som vem som läser bloggen påverka en sån obetydlig detalj som med vilket tonfall man skriver så är det ju inte så bra kanske? Eller? Jag känner inte att jag lider av det. Inte nu i alla fall, i såna fall bara för att det "inte borde" vara så. Men då är frågan också om jag skriver som jag gör nu för att det tar över för att det liksom är "starkast" i mig, eller om det bara var för att det råkade komma sen? Om det hade varit tvärtom ordning liksom, vilka som hade börjat läsa, hur hade det blivit då? Eller handlar det bara om humör just nu? Det märks kanske om ett tag. Då kanske jag har kommit fram till nånting också. Märkligt det här...)